Vackraste valborgsmässoaftonen?

Kaffestugan i Fridhem öppnade för säsongen.

Kaffestugan kräver Hallonsoda. Sådan är traditionen.

Elden. Högklint. Magic.

Vera grillar marshmallows.

Hur gick det sedan?

Det tog en och en halv timme, kanske två, innan skadan var ett faktum.

På sjukvårdsupplysningen suckade de. »Jaså, studsmatta?«

Sedan väntade besök för Greta hos vårdcentralen, röntgen och akutmottagningen.

Men efter ett och ett halvt dygn på kryckor och alvedon så repade sig den skadade menisken och nu, en vecka senare, är Greta tillbaka i gammal god form.

Som om ingenting har hänt.

Blåsippsfest!

Det där med blåsippor har det ju skrivits om här förut, men det tål att skrivas om igen. För aldrig tidigare har vi sett så många blåsippor. Varje buskage är helt blått. Och vitt! För här finns den så sällsynta vita blåsippan i imponerande mängd.

Här är några bilder från dagens promenad genom naturreservatet.
 

Löftet

»Pappa, om vi flyttar till det där huset, kan vi ha en egen studsmatta då?«
»Självklart. Om vi köper det ska ni få en studsmatta, det lovar jag.«

Så lät det för lite drygt ett halvår sedan.

Nu står studsmattan på vår gräsmatta. Sällan har det väl varit så roligt att hålla ett löfte.

Totoro was here!

När familjen är på fastlandet ligger katten på soffan.

Gammalt gotländskt ordspråk.

Eller ganska nytt.

Mormor och jag

100 år. Etthundra år. Smaka på talet och tänk efter. Det är en förfärligt lång tid.

Så mycket fyller min mormor Greta i dag.

Hon har inte bara fått låna ut sitt namn till vår yngsta dotter; hon är en av orsakerna till att vi nu bor på Gotland.

Egentligen är hon ju den allra främsta orsaken eftersom det är tack vare henne som vi har gotländskt blod i ådrorna. Hon kommer från Sanda socken.

Genom åren har jag då och då frågat mormor om hon tycker att vi borde flytta till Gotland. Varje gång har hon bestämt svarat »nej!«. Nu är hon en av våra främsta supportrar, som nyfiket följer allt vi tar oss för och med stor entusiasm hjälper oss att täppa igen de stora luckorna i våra historiska kunskaper.

Det är väldigt stort att få vara nästan 40 år och ha sin mormor kvar i livet. Jag är mycket glad och tacksam för henne.

I dag har vi, som sig bör, firat av mormor grundligt med ett rejält släktbaluns i Västerås. Självklart har det blivit mycket prat om Gotland. Och varje gång ön har nämnts har det känts lite extra bra.

Det har känts som hemma. Tack för det, mormor.

Nya ögon

Ibland måste man ta ett kliv tillbaka för att kunna se hela bilden. Att ta tunnelbanan från Hornstull till Fruängen är ett sådant.

Jag har åkt här så många gånger att jag nästan känner varje skarv i rälsen. Men den här gången åker jag som någon sorts turist. Eller ja, som icke-stockholmare i varje fall. Jag ska bara hämta bilen som jag parkerat på en långtidsparkering där.

Och plötsligt, när jag ser allt med mina nya ögon, står det klart för mig vad det är vi har lämnat. Det här brukade vara vardag, jag brukade knappt tänka på vad som passerade utanför rutan.

Det gör jag nu.

Inget ont om Fruängen eller människorna som bor där, men jag hoppas innerligt att jag slipper referera till det här som "hemma" igen.

Glad påsk!

Det här ägget har vi överlämnat till våra goda grannar, som tack för att de tar hand om Totoro (och vår post) medan vi firar påsk och tillbringar påsklovsveckan på fastlandet.

Att flytta långt bort innebär att man börjar om från i princip noll när det gäller det sociala nätverket.  Oavsett det gäller att snabbt få tag på ett ägg eller att hitta någon som tar hand om ens katt - allt är nytt.

Utan att blinka tackar våra grannar ja till ett mastodontuppdrag som att ha koll på Totoro i tio dagar. Jag antar att vi har haft tur.

Den andra april

Att det är vårmånad och att vi ställt om klockan till sommartid ger kung Bore blanka fasen i. I morse fick vi skrapa ruta på bilen och frysa. Och på gräsmattan såg det ut så här.

Har tappat räkningen på de där starurarna, men tycker nog att det räcker med vinter nu, ok?