E4 vs. Havet

I Segeltorp brukade vi sitta på vår uteplats och intala oss att bruset från E4:an i själva verket var bruset från havet. Vi blundade och drömde oss till Gotland. Men det var svårt att låta sig luras, för särskilt likt var det ju inte, det där bruset från trafiken som vi ständigt levde med.

Nu har vi the real stuff utanför dörren. Det låter fantastiskt; högljutt och intensivt. Och inatt, när stormen Dagmar drog förbi, framstod E4:ans brus därborta i Segeltorp som en viskning i jämförelse.

Idag för en vecka sedan

Vår storstilade entré i området: flyttfirmans lastbil bogseras fram till huset. Roligare nu än då.

Julpyssel bland flyttkartongerna

Det kändes som en utopi häromdagen, men julen kom ändå. Och banne mig, lyckades vi inte fixa en smula julstämning också, trots flyttkartonger och vårväder. Paniken infann sig när jag inte kunde hitta flyttkartongen med de sista julklapparna, men det löste sig till slut. Och Veras köttbullar var i vanlig ordning magnifika.

En som inte trivs på Slottet

Öronen står rakt upp, svansen svänger hetsigt fram och tillbaka. Han stirrar ut genom fönstret med en bestämd blick, men nej, han tänker inte gå ut.

För en vecka sedan var han fortfarande king of the hill på Brantstigen i Segeltorp. Nu är han nyinflyttad i okänd miljö.

Som till på köpet kryllar av hundar.

Han är frustrerad och uttråkad, förmodligen rätt arg på oss som kom på den här vansinniga idén, att flytta till den här otäcka platsen.

Nej, det är inte lätt att vara Totoro i dessa dagar. Men känner jag honom rätt så är det bara en tidsfråga innan han är kung av Högklint.

Jodå, vi har det ganska bra

Livet är inte enbart Billy-skruvande, flyttlådepusslande och handduksletande. I dag tog vi en promenad runt Högklint och genom naturreservatet för att hälsa på havet. För första gången som gotlänningar (eller ja, permanentboende på Gotland, i varje fall. Riktiga gotlänningar blir vi nog aldrig, åtminstone inte i gotlänningarnas ögon. Fast det är en helt annan diskussion). Det var så vackert att jag nästan tog till lipen.

Nej, det är inte synd om oss.

Bästa flyttkartongerna!

1. Rusta
2. Banankartonger
3. Fredells
4. Bauhaus
5. IKEA
6. Jula
7. Hornbach

Expertjuryn: »Rusta är en självklar vinnare; stark, smidig och snygg.  Backar inte för vare sig en gedigen samling Depeche Mode-plattor (ja, även den påkostade men odugliga Sounds of the universe-boxen) eller ett tjugotal slarvigt packade krukor. En flyttkartongens superhjälte.«

Listans överraskning är tvåan Banankartongen, som än en gång visar att »less is more« vinner i längden. En trotjänare som aldrig upphör att imponera.

Hornbach, däremot, förtjänar spö.

En konversation i ett pannrum i Segeltorp i söndags

»Jaha«, sade flyttgubben och slog ihop handflatorna, »då var det klart«.

Jag jublade inombords, för bakom mig låg några riktigt jobbiga timmar av sista-sekunden-packande och nedmonterande av möbler som var för stora för att transportera i ett stycke. Och så den gigantiska sängen, som fick tas ut via franska balkongen och över det bräckliga altantaket. Det hade aldrig gått utan min bror Anders och min svåger Mattias.

Mina armar kved och skakade. Nu såg jag fram emot att få återförenas med resten av familjen, som redan var på Gotland vid det här laget.

Men jublet tystnade abrupt när jag tittade jag in i garaget, som fortfarande innehöll prylar och möbler och sommardäck till bilen och... ja, rätt mycket.

»De här då?«, frågade jag.

»Bilen är full, vi får inte in en pryl till«, sade flyttgubben.

»Men du sade ju att ni skulle fixa fram en ny bil om allt inte fick plats i den första.«

»Ja, men det hinner vi inte nu. Vi måste åka.«

Det var då fyra timmar kvar tills färjan skulle gå. Att ta sig från Segeltorp till färjeläget i Nynäshamn tar en timme om man kör riktigt långsamt.

»Men vad ska jag göra då?«

»Du kan nog få med allt det här i ett lass. Om det inte går får du komma tillbaka och hämta resten.«

»Ja, det var ju logiskt. Men du menar att jag får hyra en bil och ta de här sakerna själv?«

»Ja. Lycka till. Vi ses på Gotland.«

Nu är vi här!

Det svider till när jag nyper mig i armen. Det här är alltså verklighet. Vi är framme! Vi bor här! På Slottet; huset som fått sitt smeknamn inte bara för att det är skitstort och har pelare, utan för att det förkroppsligar en dröm.

Slutspurten på resan som tagit oss hit var oväntat lång. En tredjedel av bohaget kom inte med i flyttlasset, så jag fick hämta resten själv, med gedigen hjälp av svärfar. Där rök två dagars julpyssel.

Dessutom havererade flyttfirmans lastbil 200 meter från huset och fick bogseras sista biten. Ett litet äventyr i sig, som kan låta roligt i efterhand, men som definitivt inte var det då.

Men nu är vi här på riktigt. Och om sisådär hundra uppackade kartonger kan vi ha inflyttningsfest.

Samtidigt i Fruängen, klockan 19.48, den 17 december, 2011

Anledning #452 till varför vi i morgon, söndag, flyttar till Gotland.

Jag ska aldrig flytta igen

Häromdagen gick jag förbi en lägenhet som låg på bottenvåningen i ett hyreshus. Jag slängde en snabb blick in genom fönstret, så där som man gör, och kände en sorts avundsjuka bränna till i magen. Där inne i lägenheten syntes ett par ben som stack ut från en soffa. Man såg inte huvudet på personen i soffan och bara lite av kroppen. Men benen vilade, fullt synligt, på ett soffbord. Rummet lystes upp av ljuset från en tv-apparat.

Så ser min dröm ut.

Att få sitta i en soffa, med fötterna på ett bord och titta på tv. Det ska jag göra snart.

Men först väntar ytterligare några dagar, kvällar, nätter av packning, packning och åter packning. Hur länge har vi hållit på nu? Räcker det med två månader? Eller mer? Jag har ingen aning. Jag har tappat räkningen.

Jag vet bara att klockan nu snart är ett på natten och jag står här, blek och trött och knappast i toppform rent fysiskt, och undrar hur vi ska hinna. Knappt två dygn kvar.

På tal om ingenting förutom möjligen namnet på den här bloggen

En örfil

Vi stod innanför dörren och tackade för en trevlig kväll. Vi valde att bryta upp tidigt, eftersom vi skulle hem och packa. Och för att vi var trötta efter en hel dags packande. Inget konstigt.
Men när jag sade »hejdå« drabbades jag av en känsla som kändes ungefär som en tillnyktrande örfil. Det var ett »hejdå« som kändes lite större än vad det brukar göra.
 Inte »farväl« - riktigt så dramatisk är inte denna förändring - men inte heller ett slarvigt »vi hörs«, som indikerar att vi kommer att ses väldigt snart, kanske rent av i morgon.

För nästa gång som vi kommer att ses så kommer en del tid ha förflutit. Och framför allt: saker och ting kommer att vara annorlunda.

Våra vänner har varit nära i dubbel bemärkelse. Utan att vi riktigt har märkt det så har vårt sociala liv allt mer koncentrerats till området där vi bor.

Eller ja, har bott. Snart.

Det är fantastisk vänskap.

Men det är också en vänskap som på många sätt är praktisk. Inte bara för att vi alltid får nära hem, utan för att vi har byggt upp så många gemensamma referenser. Barnen går i samma skola, vi åker samma buss på väg till jobbet, vi har samma grannar att prata om. Det är tryggt och varmt och skönt och bra. Inte tråkigt. Inte det minsta.

När jag var yngre var jag livrädd för den här typen av social gemenskap, för jag trodde att den handlade om att stänga in sig, sluta bry sig om de stora frågorna och enbart ägna sig åt skvaller. Det var snäppet värre än den skräckinjagande »parmiddagen«.

Tur att jag inte är yngre längre. Tur att jag hade så fel.

Att man bor grannar och har barn i samma skola betyder inte att man inte kan prata om livet. Att man måste ha tråkigt.

Men nu börjar vi om. Vi river upp tryggheten och ställer det sociala räkneverket på noll (nej, det är inte riktigt sant, vi har några goda vänner i vår närhet). Nya referenser ska byggas. Och samtidigt kommer de gemensamma, dagliga referenserna med de gamla vännerna att börja avvecklas. Vänskapen kommer att finnas kvar, det betvivlar jag inte, men nu kommer den att ta andra former. Det går ju inte att ha koll på grannar, skola och vad som sägs på bussen i en stad som vi inte längre bor i.

Det var den känslan som drabbade mig, som ett lätt slag över kinden.
Det är ingen sorglig känsla. Inget konstigt. Ingen kletig sentimentalitet.
Bara en insikt om att ingenting kommer att bli sig likt.

Också en milstolpe

För första gången klickar jag på »ja« i rutan »Folkbokförd på Gotland« när jag bokar biljett till färjan. Egentligen är jag ju inte det. Folkbokförd på Gotland, alltså. Än. Men när jag väl sätter mig på båten nästa söndag kommer jag att vara det. Stort.

Brantstigen i juletid

Just ja

Det har gått några veckor nu, men här kommer lite bilder från vår loppis som vi arrangerade i vårt garage i någon sorts förhoppning om att bli av med överflödiga prylar och urväxta kläder. Vi lyckades ganska bra.

Om det finns något tillfälle som jag känner ett sting av ånger inför beslutet att flytta långt bort så är det just vid tillfällen som det här; i sällskap med sköna vänner. Och den här dagen flockades de runt radhuset på berget.
Men goda vänner finns kvar och nu hoppas jag att alla vill komma och hälsa på oss på Gotland. Ni måste inte komma samtidigt.

Vera.

Samuel och Patrik.

Tiina.

Korv.

Tre veckor till showtime

Förra fredagen satt vi och fikade i köket hemma hos säljaren, på Högklint, i det som snart är vårt hus, när hennes mäklare ringde och berättade för henne att vår försäljning hade gått igenom (vänta lite, borde inte vår mäklare ha ringt till oss och... äh, skit i det).

Så nu är det klart. Affären är igenom.Pang bom.

Och nu står vi här, bland buntade flyttkartonger som ska fällas ut, fyllas och ställas på hög. Och invänta frakt till Gotland. Till Slottet.

Men det är många kartonger som ska fyllas, mycket som ska sorteras, slängas och plockas ner. Och så är det allt annat. Jobbet som ska skötas, en stundande tioårsdag som ska roddas, gympapåsar som ska packas, en jul som ska förberedas. Det är egentligen bara när jag skriver dessa rader som jag har tid att reflektera.

Men nu snuddar vi vid drömmen. Snart är vi där.

Tystnaden

Det har inte skrivits något här på ett tag. Varför? För att vi har hållit andan.

Vi fick ett bud, vi accepterade, papprena skrevs på - nu kvarstår endast ett pyttelitet frågetecken. Om det vill sig riktigt illa kan det bli stort. Det borde inte vara någon fara, men ändå... det är därför vi håller andan.

Men snart, förhoppningsvis väldigt snart, kan vi ställa oss på taket och skrika »farväl Segeltorp!«.

Mer spänning än vi kan hantera

Nu bråkar känslorna med oss igen. Vi kommer förmodligen att skratta åt även den här period inom väldigt kort. Men inte just nu. För nu är pulsen hög och koncentrationsförmågan låg.

Allt har gått så himla bra hittills i detta fantastiska ombyggnadsarbete av vår tillvaro. Att hitta och köpa Slottet, fixa lån, fixa jobb. Barnen är glada, vi är glada. Allt har gått som på räls.

Men kanske har det gått för bra? Kanske kommer vi att spåra ur? Stupa på mållinjen?

I förrgår var det visning av vårt hus. Vårt radhus har aldrig varit finare. Ett tiotal familjer var här och tittade och de flesta skrev upp sig som intresserade. I dag ska mäklaren börja ringa runt.

Men tänk om ingen är intresserad? Tänk om de har ångrat sig? Tänk om ingen vill köpa vårt hus?

Visst, vi får häva köpet av Slottet om vi inte får vårt hus sålt för en specifik summa pengar. Det gör oss kanske tryggare, men definitivt inte lyckligare. Minst av allt vill vi behöva utnyttja den livlinan.

Det snurrar i min skalle. Igen. Ju närmare drömmen vi kommer desto otydligare blir den.

Ord och inga visor

Kanske lite väl brutal för min smak. Men väldigt effektiv. Nu är det i varje fall svårt att dölja att vårt hus är till salu. Nu kan vem som helst titta på hur vårt hem ser ut.

Kolla in annonsen här.

Stockholm

Strosade i de kvarter som brukar kallas Sofo i lördags kväll. Trots att jag aldrig har bott i just den här delen av staden så känns den ganska mycket som min. Det var här jag tillbringade mest tid under mina första stockholmsår, för drygt ett och ett halvt decennium sedan. Varje gathörn har ett minne.

Jag brukar lyssna på Columbus med Kent och känna att den skulle kunna handla om mig och min relation till Stockholm. Fast mina promenader brukade gå här, på Södermalm.

Nu är jag på väg härifrån, från kontinenten som jag upptäckte och erövrade.

Borde det inte göra lite ont någonstans? Borde jag inte bli sentimental?

Ja, kanske. Men det gör det inte. Faktiskt inte alls. När jag gick där på Skånegatan, förbi den bar som en gång hette Hannas och var mitt vardagsrum, kände jag bara glädje. Över det gamla, över det nya.

Stockholm, vi har inget otalt med varandra. Alla skulder är lösta, vi har skakat hand. Tack för allt. För den här gången. Vi ses säkert igen.

Fler bilder från Slottet

Rummen på övervåningen (klicka på bilden för att göra den större!).




















Jungle room!

Slottet i bilder

Med de här bilderna presenterades Slottet i mäklarens annonser. Det var det här vi föll för. Kanske inte inredningen, då. Eller tapeterna. Men läget, takhöjden och utrymmet. Ja, det mesta, faktiskt.

















Verandan.


















Hallen.

















Köket.

















Vardagsrummet.

Och här kan du se hela härligheten.

Partyhatten av, arbetshandskarna på

På att-göra-listan just nu: förbereda för besiktning och visning av vårt hus, förse mäklaren med allt material, hitta materialet, rensa och slänga allt skit som kommer fram när man letar efter materialet, ge plats i det redan överfulla garaget för att ställa sopsäckar med skit som kommit fram när man letat efter materialet, boka ännu en släpkärra för att kunna frakta bort allt som står i garaget för att få plats med sopsäckar med... ja, du fattar.

Det är en lång väg att gå för att komma till Gotland.

Vi har köpt ett hus på Gotland

Jag minns inte första gången jag tänkte tanken. Bara att jag tänkt den ett par hundra tusen gånger vid det här laget.

Att bo på Gotland. Inte bara på sommaren, så som vi brukar göra. Utan hela året, genom alla årstider.

Men nu ska vi göra det. Vi testade tanken, gillade den, hittade ett hus. Och nu, för några timmar sedan, köpte vi det.

Vi har inget att klaga på här. Jag gillar mitt jobb, Cathrin sitt, barnen trivs i sina klasser, vi älskar våra vänner. Så är vi dumma i huvudet? Ja, kanske. Är det sunt att offra allt för att testa en dröm? Kanske inte.

Men vi vill ha det lite lugnare, få lite mer tid tillsammans, komma närmare naturen.

Och varför inte försöka göra något bra ännu bättre? Jag tror också att vi mår lite bättre av testa det här ordentligt än att låta bli.

Man måste våga vara lite dum i huvudet ibland.

Om tio år, sju månader eller tre dagar

Det kommer att komma dagar då jag tänker tillbaka på den här eftermiddagen och skrattar. Satt jag verkligen och oroade mig för att det här inte skulle bli av? Att säljaren skulle ångra sig? Att något skulle gå galet? Att hon inte skulle skriva på? Haha, så dumt. Sådan paranoia.

Men nu skrattar jag inte. Nu har jag lite ont i magen. Och lite svårt att koncentrera mig.

Varför hör de inte av sig?

Det värsta som kan hända

1. Någon slänger fram en jättehög med pengar och snor Slottet mitt framför näsan på oss.
2. Slottets ägare ångrar sig och kommer på att hon ju själv vill leva där i alla sina dagar.
3. Postsäcken med vårt kontrakt ramlade i vattnet när den skulle fraktas ombord på färjan och är nu på väg mot Polen.
4. Jag vaknar och inser att hela den här processen bara har varit en enda lång dröm.

Torsdagen den 13 oktober 2011, klockan 13.05

Cathrin signerar köpekontraktet.

I morgon landar det i brevlådan hos mäklaren i Visby. Då ska det undertecknas av Slottets ägare.

Sedan.

Mallory

Varför i hela friden gör du det här? Att klättra upp för världens högsta berg? Att utsätta dig för påfrestningar som din kropp inte är skapad för att klara av?
Det var på 1920-talet och engelsmannen George Mallory var besatt av tanken på att bli den första människan på toppen av Mount Everest.
Nu skulle han göra ännu ett försök. Men varför?
Mallory tittade på reportern, drog lite på munnen och gav ett svar som skulle få vingar och evigt liv. »För att det är där«, sade han.

»Because it's there.«

Det är ett bra svar. En enkel men heltäckande förklaring, som vittnar om passion med ett litet, litet mått av besatthet. Att det i efterhand har visat sig att Mallory förmodligen inte alls sade så gör inte nödvändigtvis förklaringen sämre.

Ska jag snabbt svara på frågan varför jag så gärna vill flytta till Gotland så citerar jag Mallory: för att det är där.

Likheterna haltar såklart. Vi ska flytta till ett sjukt stort hus med sophämtning, täta fönster och golvvärme. Vi ska inte klättra i dödszonen. Vi utsätter oss inte för livsfara. Vi lär knappast drabbas av lungödem eller förfrysa.

Jag har så klart andra förklaringar som gör högre anspråk på tid och utrymme än Mallorys, till exempel en lugnare tillvaro, mitt släktband till ön, längtan till naturen.

Men Gotland i sig självt är skäl nog att flytta dit.

Jag har velat det här så länge jag kan minnas. Att få bo på Gotland året runt, uppleva alla årstiderna, havet på vintern och så vidare. Ja, det är en passion på gränsen till besatthet. En del av mig är hela tiden på Gotland, oavsett var jag befinner mig. Precis som Mallory och Everest.

Och passionen har smittat av sig. Hela familjen vill det här. Jag kunde inte vara gladare.

Nu återstår bara att se om det verkligen finns där.

Slottet har lämnat Hemnet

Annonsen, som jag har varit inne på minst trehundra gånger, är nu borttagen från Hemnet. Fast ännu har vi varken sett eller skrivit på något kontrakt. Vad betyder det?

Skumpan står på kylning

I dag accepterade säljaren vårt bud. Banken förbättrade villkoren. Huset är vårt.

Men hey, varför avsaknaden av euforisk glädje? Varför denna lilla gnagande känsla av oro? Och varför inga utropstecken i detta inlägg? Vi får ju köpa Slottet.

För att det inte är över förrän det är över. För att det fanns en annan intressent, som inte lyckades ordna finansiering i tid, men som kanske, kanske hinner göra det innan vi lyckas få ner vår namnteckning på ett köpekontrakt och som kanske, kanske snor det framför näsan på oss.

Det här har gått så snabbt och så lätt och friktionsfritt att det nästan känns för bra för att vara sant.

Så det är väl klart att det inte är sant?

Det är bara ett hus, det är bara ett hus.

Därför

Om någon undrade varför vi kallar det för "Slottet".

Hjärtat

Det krävdes att Steve Jobs skulle dö för att jag äntligen skulle ta mig tid att titta på hans omtalade tal till avgångseleverna vid Stanford university.

Det är ett tal som paradoxalt nog handlar rätt mycket om döden. Och livet.
»Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart«, säger han bland annat.

Om Steve Jobs skulle stå på den fläck i livet som jag just nu gör skulle han inte tveka en sekund. Han skulle inte hålla på att tänka »gör vi verkligen rätt, är vi riktigt kloka, ska vi verkligen byta trygghet mot otrygghet?«, som jag gör, några hundra gånger om dagen. Livet är för kort för att inte följa sitt hjärta.

»Stay hungry, stay foolish«, lyder hans berömda slutord till studenterna. Jag suger i mig. Målar med stora bokstäver och spikar upp på väggen. Så ska jag leva mitt liv.

Tack, Steve.

Se själv hans tal här.

Det här kan vara det sista inlägget på den här bloggen

Fortfarande inget besked om vårt bud på Slottet. Säljaren har tagit emot det (»Hon blev jätteglad«) och nu ringer mäklaren runt till andra spekulanter. Tidigare har intresset varit minst sagt ljummet, men nu finns det tydligen många som ska underrättas. Och de ska täääääänka och täääääänka.

»Det här är på Gotland, här får man vara glad om man får ett svar inom en vecka«, säger mäklaren.

Jo, ja, vi förstår.

Men är det okej att vi är lite nervösa? För vi vill ju så gärna ha det här huset. Vi vill så gärna att allt det här ska bli av. Vi är beredda att hoppa.

Och om vi inte får köpa det här huset köper vi kanske ett hus någon annanstans och då kan jag ju inte ha kvar en blogg som heter »Slottet« och har adressen hogklint.blogspot.com. Och det vore ju synd. Det finns bara ett Slottet.

30 timmar och 50 minuter

Herregud, vad är det som händer? Sedan vi lade budet igår har vi inte hört ett ljud från mäklaren. Inte en nysning ens.

Hade det varit Stockholm så hade vi förmodligen skrivit kontrakt, fått nycklar, tapetserat och haft inflyttningsfest vid det här laget.

Men det är inte Stockholm vi flyttar till. Och det är väl kanske just därför. För att inte allting ska gå så himla snabbt. Så vi får väl ta och lära oss.

Men ändå.

Bara ett hus, bara ett hus

Nu! Veckor av räknande och funderade och kännande är över. Timmar av ångest, velande och lyckligt drömmande ligger bakom oss. Nu har vi bestämt oss.

Och nu – nu! – har jag meddelat mäklaren att vi är beredda att betala den summa pengar som säljaren vill ha. Enligt uppgift är vi enda intressenten, vilket rimligen borde innebära att vi är ganska nära ett avslut.

Det känns som att jag hade kunnat tala om för mäklaren att »okej, vi är redo att hoppa«.

Men det gör jag inte, för det här är ju inte någon känsla som är unik för oss. Så känner förmodligen alla som är med i en budgivning och på väg att lägga ner en förmögenhet på ett hus. Även jag har ju gjort det här förr.

Men det här är så... stort. Aldrig någonsin tidigare har så mycket i mitt liv stått på spel. Det är mycket pengar vi ska betala, javisst, om vi ror hem det här. Men det innebär en förändring av gigantiskt mått, större än de flesta. Allt kommer att bli nytt om det här går igenom.

Fast samtidigt försöker jag ju intala mig att »det är bara ett hus, det är bara ett hus«.

Det snurrar i mitt huvud.

Jag stirrar på telefonen. Ring, mäklare, ring.