Kortege utanför Slottet

Vi ska få nya grannar. En av de obebyggda tomterna på gatan ska äntligen bli med hus. Nu väntar nitton härliga veckor med snickrande och sågande och bankande.

Byggstarten firades med en liten kortege.

Om mat-och-sov-klockan ringer så är det bara att lyda. Även om man är byggubbe i en skitstor lastbil som råkar stå parkerad rakt utanför vår ytterdörr.

Skillnaden mellan bra och dåligt

Det räckte med en liten motgång och några känslokalla ord i ett mejl för att allt skulle börja vackla och känslan av att "alla är mot oss, vi kanske borde flytta" skulle ta plats i skallen.

Men sedan räckte det, tack och lov, med ett oplanerat halvt glas vin och en liten pratstund om ditt och datt hos grannarna för att marken under fötterna skulle bli fast igen.

Kärleken är bräcklig. Det är när man börjar ta den för given som motgångarna blir som allra hårdast. Har man ju hört.

Men det gäller kanske även kärleken till Gotland? Kanske har livet som nyinflyttade varit så lätt och bekymmersfritt att det blev extra jobbigt att hantera det dåliga, när det överraskande dök upp?

Vi måste kanske börja jobba lite med kärleken, vi och ön, nu när smekmånaden börjar lida mot sitt slut?

Dagen då gardinerna kom till slottet

Eller rättare sagt helgen. För sedan i fredags har vi ägnat åtskilliga timmar åt att sy och stryka.

Men fint blev det. Och lite mer bebott blev det.

Färdig blir man aldrig men vi kom i varje fall ett steg framåt. Ett stort, fint steg.

Bara resten kvar nu.

Kärlek vid första ögonkastet

»Det här är ju fint. Jättefint till och med. Men så här kan vi väl inte bo?«

Ungefär så resonerade vi för exakt ett år sedan, när vi för första gången klev in genom dörrarna till huset på Högklint. Det var ett av fyra hus vi tittade på den dagen och på förhand hade vi utsett det till favorit.

Det var när vi passerade pelarna och steg in i den stora hallen som vi lite skämtsamt började kalla huset för »slottet«. Vi blev omedelbart förälskade.

Men ett sådant hus med ett sådant läge? Nej, vi vågade inte riktigt tro på det själva. Det blir säkert budgivning, priset kommer att springa i väg, vi kommer aldrig ha råd att... och så vidare.

Men vi gick där och tittade och drömde. Och så passade vi på att ta den här bilden.

Vera och Greta var mer krassa. De gick in, tittade snabbt, bestämde hur rumsfördelningen skulle se ut och gick sedan ut och lekte på gården. »Det här ska vi ha«, sade de.

Och ja, så blev det ju.

Vi har inte ångrat oss en sekund.

Dialektförbistring

Det är fredagskväll och jag är discjockey på Veras klassdisco. Det går ganska bra och det är väldigt kul, bortsett från att jag under hela kvällen alltid är hatad av någon som tycker att jag spelar fel låt.

Men hey, det är spelets regler för en dj.

Liksom att man ständigt får låtförslag ropade i sitt öra.

Ett av dem levereras av en kille som efterlyser »ryck«. Det är lite svårt att höra genom bastrummans dunkande, men det låter verkligen som att han säger det. Han upprepar sin begäran. Jodå, det är »ryck« han vill ha. Jag tittar ner på spellistan och funderar över vad han kan mena.

Då pekar killen ner mot golvet. Där står en maskin som har i uppgift att pumpa ut... just det, rök. Alltså »rök«, inte »ryck«.

Jag skrattar lite förläget och går hans vilja till mötes (brandlarmet ska gå sammanlagt fyra gånger denna kväll).

En stund senare har jag uppenbarligen glömt bort alltihop, för när det kommer fram en annan kille och frågar efter »rock« blir jag återigen ställd. Låten som jag nyss spelade var ju definitivt rock, vill han ha mer? Han sträcker sig ytterligare lite framåt och artikulerar tydligt »rock« med hela ansiktet. Jag fattar ingenting.
Och så pekar även han ner mot golvet.
»Rök«, inte »rock«.

Den där kursen i gotländska för nybörjare, det är kanske inte någon dum idé?

Lång tid, ingen blogg

Ungefär så här har vår sommar - vår allra första sommar som gotlänningar - sett ut. Goda vänner, vackert väder, underbar omgivning, sköna dagar. Nej, det har inte varit synd om oss.

Den hårda vägen

En gång på nittiotalet skulle jag fotografera en grupp människor till en artikel som jag hade skrivit. Tiden var knapp, gruppen skulle strax skingras och jag slet för att få alla på plats och att le avslappnat mot min kamera.

Jag hade lämnat gruppen, nöjd med mitt jobb, och var på väg tillbaka till redaktionen när jag gjorde en fasansfull upptäckt: jag hade glömt att ladda kameran med film.

"Bra", kommenterade någon senare, "då har du gjort det".

Andemeningen var att detta var något som alla fotografer gör. En gång. Därefter glömmer man det aldrig.

Jag antar att det är samma sak med gotlänningar och gotlandsfärjan. Kanske är det ett sorts mandomsprov; att man måste boka biljetter till en båt som går i fel riktning - alltså som går från Nynäshamn när man tror att den går från Visby - åtminstone en gång innan man blir en riktig gotlänning.

Och nu har vi gjort det.

Olyckligtvis skedde det just den gången då vi hade ett flyg att passa. Lyckligtvis gick det en färja bara en timme och tjugo minuter senare. Och lyckligtvis har vi en bil som kan köra fort. Vi hann fram till flygplatsen i tid, vi kom iväg till Italien och vi fick fantastiska dagar på Elba.

Just där och då, vid färjeterminalen mitt i natten, kunde vi definitivt hålla oss för skratt. Men så här en månad i efterhand är det en rolig anekdot. Och en nyttig läxa.

Gotland från andra sidan

Våra gäster vill besöka bageriet i Rute och creperiet i Hablingbo. Och så undrar de om Vinäger fortfarande finns kvar. Jag fnissar lite över detta; stockholmare på semester vill besöka stockholmska sevärdheter. Ungefär som chartersvensken som vill ha svenskt kaffe på hotellet.

Men så fastnar jag i en fnissning. Och börjar sedan fnissa ännu mer. Åt mig själv. För även jag har ju ägnat somrarna åt att entusiastiskt applådera de här platserna och betrakta dem som genuint gotländska. Som en chartersvensk.

Nu har jag istället blivit en sådan som himlar nedlåtande med ögonen åt andras val, att de inte är »genuina« nog. Vilket ju är åtminstone sju snäpp värre.

Det är hysteriskt roligt, om man ser det utifrån.Vilket jag måste försöka göra.

Sett inifrån är det värt ett gult kort och en skarp tillsägelse.

Tolv kvadrat

Väldigt många saker är väldigt bra med vårt hus. Men förvaringsutrymme finns det inte. Det är ett modernt hus och i moderna hus förvarar man inte saker. Uppenbarligen.

Detta är ju inte något som vi har kommit på nu; vi kände ju till att vi köpte ett hus utan förvaring. Men tack vare att vi har en lägenhet i huset har vi effektivt kunnat blunda för det. Där har vi kunnat stuva in skiten utan att den syns, kort sagt.

Men när nu hälsa-på-säsongen närmar sig - och lägenheten behöver användas som just lägenhet - kommer skiten fram i ljuset och vi har blivit påminda om alla våra miljarder prylar.

 Men i dag anlände räddningen till Slottet. Och den kom bokstavligen från ovan. Med lyftkran.

Välkommen till oss, käraste prylbod.

Första skolavslutningen!

Efter mängder av skolavslutningar med oändliga program utan röd tråd och med konferencierer som bläddrar i sina papper och säger »jaha, nu ska vi se...?« var vår första i Västerhejdeskolan ett under av tempo, ordning och engagemang. Solen sken, barnen strålade, lärarna var glada, känslorna satt där de skulle.

Vår - eller ja, tjejernas - första termin på Gotland är till ända.

Och den första skolavslutningsdagen avslutades med grillning på stranden vid Fridhem tillsammans med Veras klass.

Ännu ett tillfälle att nypa mig i armen och tänka »är det sant att vi bor här?«.













Ettorna marscherar in.












Rektorn håller tal.












Fyrorna sjunger.











Ettorna får present och diplom av fröken Susanne.













Vera och Cathrin.












Femi, Ida, Lovisa och Greta.








Grill på stranden. (Grillen slocknade för övrigt strax efter att bilden togs för att sedan inte låta sig tändas igen. Vi fick grilla vår korv på klasskamraternas grillar. Den enda floppen under en annars perfekt dag.)

För två veckor sedan

I dag är det exakt två veckor sedan som den här bilden togs. Den fångar ett ögonblick som har blivit vardag för oss (och som jag i ett tidigare blogginlägg har kallat Söndag blues): då Cathrin kliver in i färjeterminalen för att ta färjan till Nynäshamn och ännu en jobbvecka.

Men för två veckor sedan gjorde hon sin sista jobbpendlarsöndag. Fyra dagar efter att bilden togs gjorde hon sin sista dag på sitt jobb. Numera är hon frilansare - och gotlänning på heltid. Familjen är samlad.

Riktigt så enkelt är det såklart inte. Det kommer att bli åtskilliga resor till Nynäshamn även i hennes nya roll. Och fler resor för mig, till mitt jobb. Men de långa veckorna när vi är åtskilda är över.

Söndag blues har klingat ut för sista gången.

Vi fick ett träd!

Robban och Maria kom på besök. Med sig hade de en fin inflyttningspresent - ett träd! Nu tronar ett japanskt prydnadskörsbärsträd på ett av tomtens hörn.

Om jorden är snäll och våra fingrar tillräckligt gröna kanske det vill stanna hos oss. Hoppas det.

Jag vet inte vilket som gjorde mig mest glad: själva trädet eller det faktum att Robban och Maria gjort sig besväret att släpa det med sig i bilen ända från Västerås.

Att de kom med ett träd och inte en flaska vin eller en chokladask eller någon annan traditionell gå-bort-present är inte så konstigt - de är ju trots allt hus- och trädgårdsproffs. Kolla in deras blogg här.

Tillbaka på ruta ett

Nu får vi kryssa mellan flyttkartongerna igen. Nästan varje centimeter av hemmet är täckt med prylar och dammet grupperar sig i springor och vrån för att när som helst hoppa fram och ta över. Ingenting ligger där det ska. Allting ligger överallt.

Det ser med andra ord ut ungefär som när vi flyttade in.

Men nej, klockan har inte gått baklänges (även om man kanske kan tro det med tanke på hur länge sedan det var jag skrev något här på bloggen). Det är de sista kartongerna som dragits fram ur sin förvaring. Det som hittills har kallats för "förrådet" borde ju egentligen kallas för "lägenheten" - ja, vi har en lägenhet i huset - och ska nu äntligen få börja tjänstgöra som just det.

Nu har vi ingenstans kvar att gömma de där sista kartongerna. Det är bara att spotta sig i nävarna, ta ett djupt andetag och köra igång.

Vackraste valborgsmässoaftonen?

Kaffestugan i Fridhem öppnade för säsongen.

Kaffestugan kräver Hallonsoda. Sådan är traditionen.

Elden. Högklint. Magic.

Vera grillar marshmallows.

Hur gick det sedan?

Det tog en och en halv timme, kanske två, innan skadan var ett faktum.

På sjukvårdsupplysningen suckade de. »Jaså, studsmatta?«

Sedan väntade besök för Greta hos vårdcentralen, röntgen och akutmottagningen.

Men efter ett och ett halvt dygn på kryckor och alvedon så repade sig den skadade menisken och nu, en vecka senare, är Greta tillbaka i gammal god form.

Som om ingenting har hänt.

Blåsippsfest!

Det där med blåsippor har det ju skrivits om här förut, men det tål att skrivas om igen. För aldrig tidigare har vi sett så många blåsippor. Varje buskage är helt blått. Och vitt! För här finns den så sällsynta vita blåsippan i imponerande mängd.

Här är några bilder från dagens promenad genom naturreservatet.
 

Löftet

»Pappa, om vi flyttar till det där huset, kan vi ha en egen studsmatta då?«
»Självklart. Om vi köper det ska ni få en studsmatta, det lovar jag.«

Så lät det för lite drygt ett halvår sedan.

Nu står studsmattan på vår gräsmatta. Sällan har det väl varit så roligt att hålla ett löfte.

Totoro was here!

När familjen är på fastlandet ligger katten på soffan.

Gammalt gotländskt ordspråk.

Eller ganska nytt.

Mormor och jag

100 år. Etthundra år. Smaka på talet och tänk efter. Det är en förfärligt lång tid.

Så mycket fyller min mormor Greta i dag.

Hon har inte bara fått låna ut sitt namn till vår yngsta dotter; hon är en av orsakerna till att vi nu bor på Gotland.

Egentligen är hon ju den allra främsta orsaken eftersom det är tack vare henne som vi har gotländskt blod i ådrorna. Hon kommer från Sanda socken.

Genom åren har jag då och då frågat mormor om hon tycker att vi borde flytta till Gotland. Varje gång har hon bestämt svarat »nej!«. Nu är hon en av våra främsta supportrar, som nyfiket följer allt vi tar oss för och med stor entusiasm hjälper oss att täppa igen de stora luckorna i våra historiska kunskaper.

Det är väldigt stort att få vara nästan 40 år och ha sin mormor kvar i livet. Jag är mycket glad och tacksam för henne.

I dag har vi, som sig bör, firat av mormor grundligt med ett rejält släktbaluns i Västerås. Självklart har det blivit mycket prat om Gotland. Och varje gång ön har nämnts har det känts lite extra bra.

Det har känts som hemma. Tack för det, mormor.

Nya ögon

Ibland måste man ta ett kliv tillbaka för att kunna se hela bilden. Att ta tunnelbanan från Hornstull till Fruängen är ett sådant.

Jag har åkt här så många gånger att jag nästan känner varje skarv i rälsen. Men den här gången åker jag som någon sorts turist. Eller ja, som icke-stockholmare i varje fall. Jag ska bara hämta bilen som jag parkerat på en långtidsparkering där.

Och plötsligt, när jag ser allt med mina nya ögon, står det klart för mig vad det är vi har lämnat. Det här brukade vara vardag, jag brukade knappt tänka på vad som passerade utanför rutan.

Det gör jag nu.

Inget ont om Fruängen eller människorna som bor där, men jag hoppas innerligt att jag slipper referera till det här som "hemma" igen.

Glad påsk!

Det här ägget har vi överlämnat till våra goda grannar, som tack för att de tar hand om Totoro (och vår post) medan vi firar påsk och tillbringar påsklovsveckan på fastlandet.

Att flytta långt bort innebär att man börjar om från i princip noll när det gäller det sociala nätverket.  Oavsett det gäller att snabbt få tag på ett ägg eller att hitta någon som tar hand om ens katt - allt är nytt.

Utan att blinka tackar våra grannar ja till ett mastodontuppdrag som att ha koll på Totoro i tio dagar. Jag antar att vi har haft tur.

Den andra april

Att det är vårmånad och att vi ställt om klockan till sommartid ger kung Bore blanka fasen i. I morse fick vi skrapa ruta på bilen och frysa. Och på gräsmattan såg det ut så här.

Har tappat räkningen på de där starurarna, men tycker nog att det räcker med vinter nu, ok?

Kattkompisar

Vi trodde nog att vår katt Totoro var en stridslysten ensamvarg som var beredd att bevaka sitt revir till sista morrhåret. Helt fel, skulle det visa sig. Uppenbarligen har han blivit polare med katterna runtomkring. I dag har han hängt med sin svarta kompis (som ju Vera kallar "Lindex" och jag "Black death", men som förmodligen heter något betydligt tråkigare). Deras umgänge påminner en del om uttråkade tonåringars: de hänger vid en sandlåda, småsnackar lite, slåss lite.

Skype med Selma

På ena sidan: Selma, tre veckor. Storögt tittar hon in i kameran.

På andra sidan: Vera och Greta, betydligt äldre. Entusiastiskt tittar de på skärmen och försöker kommunicera med sin nya kusin. Det är första gången de ser Selma på riktigt. Eller ja, live på en skärm i varje fall. Skype är fantastiskt.

Och bakom dem: deras pappa. Ganska rörd. Och förundrad - och lite skrämd - över skillnaden mellan tre veckor och åtta respektive tio år.

Om åtta år är Selma lika gammal som Greta är nu. Och då är alltså Greta själv 16 år gammal. Vera är då 18. Vilken grej! Men bor vi kvar här då? Hur ser det ut då? Åsynen av ett spädbarn gör  framtiden ännu mer spännande. Man vill ju veta hur det ska gå, vem hon ska bli, hur hon kommer att se ut och hur världen kommer att se ut då.

Jag hoppas att Selma vill komma och hälsa på oss då.

Hundra dagar på Slottet!

I dag har det gått hundra dagar sedan vi satte nyckeln i dörren, ställde ner väskan, släppte ur katten ur buren och flyttade in. Det är såklart värt att fira!

Varenda en av dessa dagar har jag försökt påminna mig om två saker:

1. Hur modiga vi har varit.
2. Att jag aldrig får bli blasé.

Det sistnämnda har jag hittills inte behövt oroa mig för. Nästan varje gång jag tar en promenad i omgivningarna eller kommer hem och ser vårt hus tänker jag "är det verkligen sant att vi bor här?". Och så kommer jag på att det är det.

Göra motstånd

Vad gör man när ingen kan känna att man luktar illa, tänker på att man har samma kläder på sig två dagar i rad eller ser att man skulle behöva dra en kam genom håret? Hur skärper man sig när man inte har någon att skärpa sig för?

Att undvika sunkigheten är ensamarbetarens största utmaning.

Men jag gör vad jag kan för att stå emot. Och ibland tar jag i lite extra. Som i dag, när jag skulle ha Skype-veckomöte med mina arbetskamrater.

Kanske var det just för att jag tagit på mig skjorta och slips som det i sista stund blev möte via telefon istället för Skype. Men ändå. Jag kanske lät som någon som bar skjorta och slips?

Som någon som gör motstånd.

Måndag morgon

Hur var din måndagsmorgon? Så här var min. Vaknade, åt frukost, gick med barnen till bussen, tog en promenad till Ygne fiskeläge och sedan tillbaka hem. Nu ska jag koka kaffe. Sedan ska jag jobba.

Gud, låg mig aldrig bli trött på det här.