Dagen då gardinerna kom till slottet

Eller rättare sagt helgen. För sedan i fredags har vi ägnat åtskilliga timmar åt att sy och stryka.

Men fint blev det. Och lite mer bebott blev det.

Färdig blir man aldrig men vi kom i varje fall ett steg framåt. Ett stort, fint steg.

Bara resten kvar nu.

Kärlek vid första ögonkastet

»Det här är ju fint. Jättefint till och med. Men så här kan vi väl inte bo?«

Ungefär så resonerade vi för exakt ett år sedan, när vi för första gången klev in genom dörrarna till huset på Högklint. Det var ett av fyra hus vi tittade på den dagen och på förhand hade vi utsett det till favorit.

Det var när vi passerade pelarna och steg in i den stora hallen som vi lite skämtsamt började kalla huset för »slottet«. Vi blev omedelbart förälskade.

Men ett sådant hus med ett sådant läge? Nej, vi vågade inte riktigt tro på det själva. Det blir säkert budgivning, priset kommer att springa i väg, vi kommer aldrig ha råd att... och så vidare.

Men vi gick där och tittade och drömde. Och så passade vi på att ta den här bilden.

Vera och Greta var mer krassa. De gick in, tittade snabbt, bestämde hur rumsfördelningen skulle se ut och gick sedan ut och lekte på gården. »Det här ska vi ha«, sade de.

Och ja, så blev det ju.

Vi har inte ångrat oss en sekund.

Dialektförbistring

Det är fredagskväll och jag är discjockey på Veras klassdisco. Det går ganska bra och det är väldigt kul, bortsett från att jag under hela kvällen alltid är hatad av någon som tycker att jag spelar fel låt.

Men hey, det är spelets regler för en dj.

Liksom att man ständigt får låtförslag ropade i sitt öra.

Ett av dem levereras av en kille som efterlyser »ryck«. Det är lite svårt att höra genom bastrummans dunkande, men det låter verkligen som att han säger det. Han upprepar sin begäran. Jodå, det är »ryck« han vill ha. Jag tittar ner på spellistan och funderar över vad han kan mena.

Då pekar killen ner mot golvet. Där står en maskin som har i uppgift att pumpa ut... just det, rök. Alltså »rök«, inte »ryck«.

Jag skrattar lite förläget och går hans vilja till mötes (brandlarmet ska gå sammanlagt fyra gånger denna kväll).

En stund senare har jag uppenbarligen glömt bort alltihop, för när det kommer fram en annan kille och frågar efter »rock« blir jag återigen ställd. Låten som jag nyss spelade var ju definitivt rock, vill han ha mer? Han sträcker sig ytterligare lite framåt och artikulerar tydligt »rock« med hela ansiktet. Jag fattar ingenting.
Och så pekar även han ner mot golvet.
»Rök«, inte »rock«.

Den där kursen i gotländska för nybörjare, det är kanske inte någon dum idé?