Lång tid, ingen blogg

Ungefär så här har vår sommar - vår allra första sommar som gotlänningar - sett ut. Goda vänner, vackert väder, underbar omgivning, sköna dagar. Nej, det har inte varit synd om oss.

Den hårda vägen

En gång på nittiotalet skulle jag fotografera en grupp människor till en artikel som jag hade skrivit. Tiden var knapp, gruppen skulle strax skingras och jag slet för att få alla på plats och att le avslappnat mot min kamera.

Jag hade lämnat gruppen, nöjd med mitt jobb, och var på väg tillbaka till redaktionen när jag gjorde en fasansfull upptäckt: jag hade glömt att ladda kameran med film.

"Bra", kommenterade någon senare, "då har du gjort det".

Andemeningen var att detta var något som alla fotografer gör. En gång. Därefter glömmer man det aldrig.

Jag antar att det är samma sak med gotlänningar och gotlandsfärjan. Kanske är det ett sorts mandomsprov; att man måste boka biljetter till en båt som går i fel riktning - alltså som går från Nynäshamn när man tror att den går från Visby - åtminstone en gång innan man blir en riktig gotlänning.

Och nu har vi gjort det.

Olyckligtvis skedde det just den gången då vi hade ett flyg att passa. Lyckligtvis gick det en färja bara en timme och tjugo minuter senare. Och lyckligtvis har vi en bil som kan köra fort. Vi hann fram till flygplatsen i tid, vi kom iväg till Italien och vi fick fantastiska dagar på Elba.

Just där och då, vid färjeterminalen mitt i natten, kunde vi definitivt hålla oss för skratt. Men så här en månad i efterhand är det en rolig anekdot. Och en nyttig läxa.