Ord och inga visor

Kanske lite väl brutal för min smak. Men väldigt effektiv. Nu är det i varje fall svårt att dölja att vårt hus är till salu. Nu kan vem som helst titta på hur vårt hem ser ut.

Kolla in annonsen här.

Stockholm

Strosade i de kvarter som brukar kallas Sofo i lördags kväll. Trots att jag aldrig har bott i just den här delen av staden så känns den ganska mycket som min. Det var här jag tillbringade mest tid under mina första stockholmsår, för drygt ett och ett halvt decennium sedan. Varje gathörn har ett minne.

Jag brukar lyssna på Columbus med Kent och känna att den skulle kunna handla om mig och min relation till Stockholm. Fast mina promenader brukade gå här, på Södermalm.

Nu är jag på väg härifrån, från kontinenten som jag upptäckte och erövrade.

Borde det inte göra lite ont någonstans? Borde jag inte bli sentimental?

Ja, kanske. Men det gör det inte. Faktiskt inte alls. När jag gick där på Skånegatan, förbi den bar som en gång hette Hannas och var mitt vardagsrum, kände jag bara glädje. Över det gamla, över det nya.

Stockholm, vi har inget otalt med varandra. Alla skulder är lösta, vi har skakat hand. Tack för allt. För den här gången. Vi ses säkert igen.

Fler bilder från Slottet

Rummen på övervåningen (klicka på bilden för att göra den större!).




















Jungle room!

Slottet i bilder

Med de här bilderna presenterades Slottet i mäklarens annonser. Det var det här vi föll för. Kanske inte inredningen, då. Eller tapeterna. Men läget, takhöjden och utrymmet. Ja, det mesta, faktiskt.

















Verandan.


















Hallen.

















Köket.

















Vardagsrummet.

Och här kan du se hela härligheten.

Partyhatten av, arbetshandskarna på

På att-göra-listan just nu: förbereda för besiktning och visning av vårt hus, förse mäklaren med allt material, hitta materialet, rensa och slänga allt skit som kommer fram när man letar efter materialet, ge plats i det redan överfulla garaget för att ställa sopsäckar med skit som kommit fram när man letat efter materialet, boka ännu en släpkärra för att kunna frakta bort allt som står i garaget för att få plats med sopsäckar med... ja, du fattar.

Det är en lång väg att gå för att komma till Gotland.

Vi har köpt ett hus på Gotland

Jag minns inte första gången jag tänkte tanken. Bara att jag tänkt den ett par hundra tusen gånger vid det här laget.

Att bo på Gotland. Inte bara på sommaren, så som vi brukar göra. Utan hela året, genom alla årstider.

Men nu ska vi göra det. Vi testade tanken, gillade den, hittade ett hus. Och nu, för några timmar sedan, köpte vi det.

Vi har inget att klaga på här. Jag gillar mitt jobb, Cathrin sitt, barnen trivs i sina klasser, vi älskar våra vänner. Så är vi dumma i huvudet? Ja, kanske. Är det sunt att offra allt för att testa en dröm? Kanske inte.

Men vi vill ha det lite lugnare, få lite mer tid tillsammans, komma närmare naturen.

Och varför inte försöka göra något bra ännu bättre? Jag tror också att vi mår lite bättre av testa det här ordentligt än att låta bli.

Man måste våga vara lite dum i huvudet ibland.

Om tio år, sju månader eller tre dagar

Det kommer att komma dagar då jag tänker tillbaka på den här eftermiddagen och skrattar. Satt jag verkligen och oroade mig för att det här inte skulle bli av? Att säljaren skulle ångra sig? Att något skulle gå galet? Att hon inte skulle skriva på? Haha, så dumt. Sådan paranoia.

Men nu skrattar jag inte. Nu har jag lite ont i magen. Och lite svårt att koncentrera mig.

Varför hör de inte av sig?

Det värsta som kan hända

1. Någon slänger fram en jättehög med pengar och snor Slottet mitt framför näsan på oss.
2. Slottets ägare ångrar sig och kommer på att hon ju själv vill leva där i alla sina dagar.
3. Postsäcken med vårt kontrakt ramlade i vattnet när den skulle fraktas ombord på färjan och är nu på väg mot Polen.
4. Jag vaknar och inser att hela den här processen bara har varit en enda lång dröm.

Torsdagen den 13 oktober 2011, klockan 13.05

Cathrin signerar köpekontraktet.

I morgon landar det i brevlådan hos mäklaren i Visby. Då ska det undertecknas av Slottets ägare.

Sedan.

Mallory

Varför i hela friden gör du det här? Att klättra upp för världens högsta berg? Att utsätta dig för påfrestningar som din kropp inte är skapad för att klara av?
Det var på 1920-talet och engelsmannen George Mallory var besatt av tanken på att bli den första människan på toppen av Mount Everest.
Nu skulle han göra ännu ett försök. Men varför?
Mallory tittade på reportern, drog lite på munnen och gav ett svar som skulle få vingar och evigt liv. »För att det är där«, sade han.

»Because it's there.«

Det är ett bra svar. En enkel men heltäckande förklaring, som vittnar om passion med ett litet, litet mått av besatthet. Att det i efterhand har visat sig att Mallory förmodligen inte alls sade så gör inte nödvändigtvis förklaringen sämre.

Ska jag snabbt svara på frågan varför jag så gärna vill flytta till Gotland så citerar jag Mallory: för att det är där.

Likheterna haltar såklart. Vi ska flytta till ett sjukt stort hus med sophämtning, täta fönster och golvvärme. Vi ska inte klättra i dödszonen. Vi utsätter oss inte för livsfara. Vi lär knappast drabbas av lungödem eller förfrysa.

Jag har så klart andra förklaringar som gör högre anspråk på tid och utrymme än Mallorys, till exempel en lugnare tillvaro, mitt släktband till ön, längtan till naturen.

Men Gotland i sig självt är skäl nog att flytta dit.

Jag har velat det här så länge jag kan minnas. Att få bo på Gotland året runt, uppleva alla årstiderna, havet på vintern och så vidare. Ja, det är en passion på gränsen till besatthet. En del av mig är hela tiden på Gotland, oavsett var jag befinner mig. Precis som Mallory och Everest.

Och passionen har smittat av sig. Hela familjen vill det här. Jag kunde inte vara gladare.

Nu återstår bara att se om det verkligen finns där.

Slottet har lämnat Hemnet

Annonsen, som jag har varit inne på minst trehundra gånger, är nu borttagen från Hemnet. Fast ännu har vi varken sett eller skrivit på något kontrakt. Vad betyder det?

Skumpan står på kylning

I dag accepterade säljaren vårt bud. Banken förbättrade villkoren. Huset är vårt.

Men hey, varför avsaknaden av euforisk glädje? Varför denna lilla gnagande känsla av oro? Och varför inga utropstecken i detta inlägg? Vi får ju köpa Slottet.

För att det inte är över förrän det är över. För att det fanns en annan intressent, som inte lyckades ordna finansiering i tid, men som kanske, kanske hinner göra det innan vi lyckas få ner vår namnteckning på ett köpekontrakt och som kanske, kanske snor det framför näsan på oss.

Det här har gått så snabbt och så lätt och friktionsfritt att det nästan känns för bra för att vara sant.

Så det är väl klart att det inte är sant?

Det är bara ett hus, det är bara ett hus.

Därför

Om någon undrade varför vi kallar det för "Slottet".

Hjärtat

Det krävdes att Steve Jobs skulle dö för att jag äntligen skulle ta mig tid att titta på hans omtalade tal till avgångseleverna vid Stanford university.

Det är ett tal som paradoxalt nog handlar rätt mycket om döden. Och livet.
»Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart«, säger han bland annat.

Om Steve Jobs skulle stå på den fläck i livet som jag just nu gör skulle han inte tveka en sekund. Han skulle inte hålla på att tänka »gör vi verkligen rätt, är vi riktigt kloka, ska vi verkligen byta trygghet mot otrygghet?«, som jag gör, några hundra gånger om dagen. Livet är för kort för att inte följa sitt hjärta.

»Stay hungry, stay foolish«, lyder hans berömda slutord till studenterna. Jag suger i mig. Målar med stora bokstäver och spikar upp på väggen. Så ska jag leva mitt liv.

Tack, Steve.

Se själv hans tal här.

Det här kan vara det sista inlägget på den här bloggen

Fortfarande inget besked om vårt bud på Slottet. Säljaren har tagit emot det (»Hon blev jätteglad«) och nu ringer mäklaren runt till andra spekulanter. Tidigare har intresset varit minst sagt ljummet, men nu finns det tydligen många som ska underrättas. Och de ska täääääänka och täääääänka.

»Det här är på Gotland, här får man vara glad om man får ett svar inom en vecka«, säger mäklaren.

Jo, ja, vi förstår.

Men är det okej att vi är lite nervösa? För vi vill ju så gärna ha det här huset. Vi vill så gärna att allt det här ska bli av. Vi är beredda att hoppa.

Och om vi inte får köpa det här huset köper vi kanske ett hus någon annanstans och då kan jag ju inte ha kvar en blogg som heter »Slottet« och har adressen hogklint.blogspot.com. Och det vore ju synd. Det finns bara ett Slottet.

30 timmar och 50 minuter

Herregud, vad är det som händer? Sedan vi lade budet igår har vi inte hört ett ljud från mäklaren. Inte en nysning ens.

Hade det varit Stockholm så hade vi förmodligen skrivit kontrakt, fått nycklar, tapetserat och haft inflyttningsfest vid det här laget.

Men det är inte Stockholm vi flyttar till. Och det är väl kanske just därför. För att inte allting ska gå så himla snabbt. Så vi får väl ta och lära oss.

Men ändå.

Bara ett hus, bara ett hus

Nu! Veckor av räknande och funderade och kännande är över. Timmar av ångest, velande och lyckligt drömmande ligger bakom oss. Nu har vi bestämt oss.

Och nu – nu! – har jag meddelat mäklaren att vi är beredda att betala den summa pengar som säljaren vill ha. Enligt uppgift är vi enda intressenten, vilket rimligen borde innebära att vi är ganska nära ett avslut.

Det känns som att jag hade kunnat tala om för mäklaren att »okej, vi är redo att hoppa«.

Men det gör jag inte, för det här är ju inte någon känsla som är unik för oss. Så känner förmodligen alla som är med i en budgivning och på väg att lägga ner en förmögenhet på ett hus. Även jag har ju gjort det här förr.

Men det här är så... stort. Aldrig någonsin tidigare har så mycket i mitt liv stått på spel. Det är mycket pengar vi ska betala, javisst, om vi ror hem det här. Men det innebär en förändring av gigantiskt mått, större än de flesta. Allt kommer att bli nytt om det här går igenom.

Fast samtidigt försöker jag ju intala mig att »det är bara ett hus, det är bara ett hus«.

Det snurrar i mitt huvud.

Jag stirrar på telefonen. Ring, mäklare, ring.