Finbesök på Slottet

Farmor och farfar är besök. Då hänger vi en hel del vid spelbordet. Men får också förbluffande mycket gjort. Bara idag har farfar fixat låset till lägenheten, en taklampa på övervåningen, pratat med tusen brädgårdar och möbelaffärer om bästa priset på en bordsskiva och fixat ett elavtal åt oss. Imponerande. Och väldigt befriande. Tack!

Sämsta bilden, bästa minnet

Det var naturligtvis dömt att misslyckas, att försöka fästa nyårsfirandet på Högklint på bild.

Men det var värt ett försök.

Redan när vi började leka med tanken på att lägga ett bud på det stora huset på Högklint fick jag en bild i mitt huvud av oss på nyårsafton, stående på klinten, blickandes ut över Visby och alla fyrverkerier. Det ultimata nyårsfirandet, tänkte jag.

Och nu, sjuttioelva resor senare, stod vi där på Högklint och såg 2011 bli 2012. Och det infriade alla mina högt ställda förväntningar. Havet, utsikten in mot Visby, stjärnhimlen, fyrverkerihimlen, vännerna.

Men det var klart att det inte gick att föreviga på bild. Det hade varit för bra.

Vardag i paradiset

Katten är bortsprungen, potatisen torrkokade, Cathrin har åkt till jobbet i Stockholm, det har regnat och varit mörkt mest hela dagen, diskberget har vägrat låta sig besegras - nej, idag skrivs ingen romantisk naturlyrik.

Snarare diskbänksrealism.

Men förmodligen måste det upplevas en massa diskbänksrealism för att naturlyriken ska uppskattas till fullo. Eller nåt.

Äh, nu ska jag kolla på »Pingvinerna från Madagaskar« med mina barn. Också någon sorts livskvalitet.

E4 vs. Havet

I Segeltorp brukade vi sitta på vår uteplats och intala oss att bruset från E4:an i själva verket var bruset från havet. Vi blundade och drömde oss till Gotland. Men det var svårt att låta sig luras, för särskilt likt var det ju inte, det där bruset från trafiken som vi ständigt levde med.

Nu har vi the real stuff utanför dörren. Det låter fantastiskt; högljutt och intensivt. Och inatt, när stormen Dagmar drog förbi, framstod E4:ans brus därborta i Segeltorp som en viskning i jämförelse.

Idag för en vecka sedan

Vår storstilade entré i området: flyttfirmans lastbil bogseras fram till huset. Roligare nu än då.

Julpyssel bland flyttkartongerna

Det kändes som en utopi häromdagen, men julen kom ändå. Och banne mig, lyckades vi inte fixa en smula julstämning också, trots flyttkartonger och vårväder. Paniken infann sig när jag inte kunde hitta flyttkartongen med de sista julklapparna, men det löste sig till slut. Och Veras köttbullar var i vanlig ordning magnifika.

En som inte trivs på Slottet

Öronen står rakt upp, svansen svänger hetsigt fram och tillbaka. Han stirrar ut genom fönstret med en bestämd blick, men nej, han tänker inte gå ut.

För en vecka sedan var han fortfarande king of the hill på Brantstigen i Segeltorp. Nu är han nyinflyttad i okänd miljö.

Som till på köpet kryllar av hundar.

Han är frustrerad och uttråkad, förmodligen rätt arg på oss som kom på den här vansinniga idén, att flytta till den här otäcka platsen.

Nej, det är inte lätt att vara Totoro i dessa dagar. Men känner jag honom rätt så är det bara en tidsfråga innan han är kung av Högklint.