Hyr vår lägenhet!

Bo nära havet! Upplev Gotland där Gotland är som allra vackrast!

Högklint ligger 7 kilometer söder om Visby. Hit tar det 10 minuter att köra bil eller ca 30 minuter att cykla.

Endast ett stenkast från klinten ligger denna 35 kvadratmeter stora lägenhet, som är inrymd i en nybyggd villa. Den har 1 rum med 4 sängplatser, pentry med trinettkök, stort fräscht kaklat badrum med dusch och toalett. 

Här erbjuds ni boende i ett lugnt, familjevänligt område i lantlig miljö. Lägenheten ligger i markplan, har egen ingång, egen uteplats med möbler och tillgång till grill. I anslutning till lägenheten finns parkering.

Förutom närheten till Högklint har ni också Högklints naturreservat, Ygne fiskeläge samt den vackra stenstranden och kaffestugan vid Fridhem inom promenadavstånd. Det är cirka två kilometer till både Suderbys golfbana och sommarlandet Kneippbyn. Att ta sig till den populära badstranden i Tofta tar omkring 15 minuter med bil.

Husdjur är tillåtet (vi själva har katt). Rökning är ej tillåten. Lakan och handdukar medtages, men finns hyra mot en extrakostnad. Slutstädning utförs av hyresgästen.

Uthyres veckovis, söndag till söndag, under sommaren v 23-v 34.

Pris v 23-26: 4000 kr/vecka
Pris v 28-34: 4750 kr/vecka

Resten av året kan man hyra enstaka dygn eller veckovis.
v 35–22: 3000 kr/vecka
 Eller 500 kr/dygn

Vid intresse för längre hyresperiod, kontakta oss.

Fredrik, 0708-844810
fredrik[at]emden.se

Cathrin, 070-5822766
cathrin[at]emden.se

Mycket nu.

För närvarande pågår febril aktivitet med att höja standarden ännu lite mer. Utomhus snickrar bäste Martin på vår carport (som ju egentligen skulle ha byggts redan 2006, då huset uppfördes, men som av olika anledningar blev stående i sina beståndsdelar på uppfarten). Det kommer att bli hur fint som helst!

 Inomhus målar Cathrin och Greta den sistnämndas rum. I morgon anländer ett stort lass med möbler från IKEA. Äntligen ska Gretas rum befrias från halvfärdiga nödlösningar som bara inbjuder till att stöka till, inte till trivsel.

Nu händer det!

Liten intervju med mig själv

Det var ju hur länge sedan som helst du skrev något på den här bloggen. Vad beror det på?

Åh, jag vet inte. Tiden har bara gått så fort sedan. Förmodligen beror det på att jag reser så mycket fram och tillbaka till Stockholm.

Men var det inte Cathrin som gjorde det?

Jo, i våras. Men sedan bytte vi. Så nu åker jag och jobbar på redaktionen i Stockholm tre dagar i veckan, ibland mer. Hon jobbar hemifrån på heltid.

Hur är det då?

Det blir mycket båtåkande. Och mycket mer eller mindre bra familjetillåten film i förlig salong. Just nu tittar jag på Our idiot brother. För tredje eller fjärde gången. Den är rolig. Det är ju såklart tråkigt att vara ifrån familjen så mycket, men sett ur jobbsynpunkt är det en bra lösning.

Så du sitter på båten nu?

Japp. Plats 502. Här har jag aldrig suttit förut. 190 är annars min favoritplats.

Nu har det gått mer än ett år sedan ni flyttade till Gotland. Hur har det varit?

Åh, det har varit fantastiskt. Att få bo på en sådan plats, i ett sådant hus. Att höra havet varje gång man kliver ut genom dörren. Ha nära till naturen. 

Så förutsägbart. Det hade ni väl kunnat lista ut i förväg?

I och för sig. Men det är inte desto mindre sant. Det som vi däremot inte hade räknat med var att vi skulle komma till rätta så snabbt. Att barnen skulle känna sig hemma nästan direkt. Att vi skulle få så mycket vänner. Vi trivdes ju där vi bodde förut, men ett så stort nätverk som vi har här nu lyckades vi inte skaffa under de åtta år vi bodde där. Det är häftigt.

Så Gotland är bättre än Stockholm?

Kan man svara på den frågan? Inte jag. Däremot kan jag säga att det har varit en höjdare för oss. Jag gillar att vi kommit så nära andra människor här. Vi var nog lite rädda för att flytta någonstans där alla kände alla, och så har det ju visat sig vara här. Men det har inte varit någon nackdel, bara tvärtom. Och absolut inget att vara rädd för.

Men det där inlägget där du skrev något konstigt om att "smekmånaden börjar lida mot sitt slut". Det lät ju så lagom idylliskt?
Det är klart att det finns stunder som inte är så roliga. När vardagen daskar en med blöta handskar i ansiktet. Men så är det ju då och då. Det gäller att komma ihåg att det inte har något med Gotland att göra; att vardagen finns överallt.
  
"Vardagen daskar en med blöta handskar i ansiktet"...?

Äh, du fattar vad jag menar.

Inget negativt alls med att flytta hit?

Tja, det är väl det här med resandet då, att vara ifrån familjen. Och så såklart det omvända: att vi har fått det längre till föräldrar och syskon. Men vi börjar nog alla förstå att avståndet egentligen inte är så stort. Det går snabbt att ta sig hit.

Vad händer härnäst?

Vi håller på att bygga en carport. Med ett utrymme som så småningom ska bli en lägenhet. Eller rättare sagt; det är vår granne Martin som gör det. Han är byggare. Superduktig. Det blir fint. Och så startar alla aktiviteter för tjejerna nu efter julledigheten. Vera dansar två dagar i veckan. Greta har gympa och ska börja simma. Och Cathrin håller på att bygga upp en ny verksamhet på ön. Det är kul!

Tänker du börja blogga lite oftare igen nu?

Jag kan inte lova något. Tiden räcker ju inte riktigt till. Och sedan är det väl också så att jag kanske inte reflekterar lika mycket som tidigare över att vi flyttat hit. Kanske har vi kommit så pass mycket till rätta att jag inte längre känner ett behov av att uttrycka mig här.

Mm. Låter fint. Men jag har svårt att tro dig. För du är väl en sådan som jämt tänker och reflekterar?

Jo, det är nog sant. Jag får väl skylla på tiden då.

Kortege utanför Slottet

Vi ska få nya grannar. En av de obebyggda tomterna på gatan ska äntligen bli med hus. Nu väntar nitton härliga veckor med snickrande och sågande och bankande.

Byggstarten firades med en liten kortege.

Om mat-och-sov-klockan ringer så är det bara att lyda. Även om man är byggubbe i en skitstor lastbil som råkar stå parkerad rakt utanför vår ytterdörr.

Skillnaden mellan bra och dåligt

Det räckte med en liten motgång och några känslokalla ord i ett mejl för att allt skulle börja vackla och känslan av att "alla är mot oss, vi kanske borde flytta" skulle ta plats i skallen.

Men sedan räckte det, tack och lov, med ett oplanerat halvt glas vin och en liten pratstund om ditt och datt hos grannarna för att marken under fötterna skulle bli fast igen.

Kärleken är bräcklig. Det är när man börjar ta den för given som motgångarna blir som allra hårdast. Har man ju hört.

Men det gäller kanske även kärleken till Gotland? Kanske har livet som nyinflyttade varit så lätt och bekymmersfritt att det blev extra jobbigt att hantera det dåliga, när det överraskande dök upp?

Vi måste kanske börja jobba lite med kärleken, vi och ön, nu när smekmånaden börjar lida mot sitt slut?

Dagen då gardinerna kom till slottet

Eller rättare sagt helgen. För sedan i fredags har vi ägnat åtskilliga timmar åt att sy och stryka.

Men fint blev det. Och lite mer bebott blev det.

Färdig blir man aldrig men vi kom i varje fall ett steg framåt. Ett stort, fint steg.

Bara resten kvar nu.

Kärlek vid första ögonkastet

»Det här är ju fint. Jättefint till och med. Men så här kan vi väl inte bo?«

Ungefär så resonerade vi för exakt ett år sedan, när vi för första gången klev in genom dörrarna till huset på Högklint. Det var ett av fyra hus vi tittade på den dagen och på förhand hade vi utsett det till favorit.

Det var när vi passerade pelarna och steg in i den stora hallen som vi lite skämtsamt började kalla huset för »slottet«. Vi blev omedelbart förälskade.

Men ett sådant hus med ett sådant läge? Nej, vi vågade inte riktigt tro på det själva. Det blir säkert budgivning, priset kommer att springa i väg, vi kommer aldrig ha råd att... och så vidare.

Men vi gick där och tittade och drömde. Och så passade vi på att ta den här bilden.

Vera och Greta var mer krassa. De gick in, tittade snabbt, bestämde hur rumsfördelningen skulle se ut och gick sedan ut och lekte på gården. »Det här ska vi ha«, sade de.

Och ja, så blev det ju.

Vi har inte ångrat oss en sekund.

Dialektförbistring

Det är fredagskväll och jag är discjockey på Veras klassdisco. Det går ganska bra och det är väldigt kul, bortsett från att jag under hela kvällen alltid är hatad av någon som tycker att jag spelar fel låt.

Men hey, det är spelets regler för en dj.

Liksom att man ständigt får låtförslag ropade i sitt öra.

Ett av dem levereras av en kille som efterlyser »ryck«. Det är lite svårt att höra genom bastrummans dunkande, men det låter verkligen som att han säger det. Han upprepar sin begäran. Jodå, det är »ryck« han vill ha. Jag tittar ner på spellistan och funderar över vad han kan mena.

Då pekar killen ner mot golvet. Där står en maskin som har i uppgift att pumpa ut... just det, rök. Alltså »rök«, inte »ryck«.

Jag skrattar lite förläget och går hans vilja till mötes (brandlarmet ska gå sammanlagt fyra gånger denna kväll).

En stund senare har jag uppenbarligen glömt bort alltihop, för när det kommer fram en annan kille och frågar efter »rock« blir jag återigen ställd. Låten som jag nyss spelade var ju definitivt rock, vill han ha mer? Han sträcker sig ytterligare lite framåt och artikulerar tydligt »rock« med hela ansiktet. Jag fattar ingenting.
Och så pekar även han ner mot golvet.
»Rök«, inte »rock«.

Den där kursen i gotländska för nybörjare, det är kanske inte någon dum idé?

Lång tid, ingen blogg

Ungefär så här har vår sommar - vår allra första sommar som gotlänningar - sett ut. Goda vänner, vackert väder, underbar omgivning, sköna dagar. Nej, det har inte varit synd om oss.

Den hårda vägen

En gång på nittiotalet skulle jag fotografera en grupp människor till en artikel som jag hade skrivit. Tiden var knapp, gruppen skulle strax skingras och jag slet för att få alla på plats och att le avslappnat mot min kamera.

Jag hade lämnat gruppen, nöjd med mitt jobb, och var på väg tillbaka till redaktionen när jag gjorde en fasansfull upptäckt: jag hade glömt att ladda kameran med film.

"Bra", kommenterade någon senare, "då har du gjort det".

Andemeningen var att detta var något som alla fotografer gör. En gång. Därefter glömmer man det aldrig.

Jag antar att det är samma sak med gotlänningar och gotlandsfärjan. Kanske är det ett sorts mandomsprov; att man måste boka biljetter till en båt som går i fel riktning - alltså som går från Nynäshamn när man tror att den går från Visby - åtminstone en gång innan man blir en riktig gotlänning.

Och nu har vi gjort det.

Olyckligtvis skedde det just den gången då vi hade ett flyg att passa. Lyckligtvis gick det en färja bara en timme och tjugo minuter senare. Och lyckligtvis har vi en bil som kan köra fort. Vi hann fram till flygplatsen i tid, vi kom iväg till Italien och vi fick fantastiska dagar på Elba.

Just där och då, vid färjeterminalen mitt i natten, kunde vi definitivt hålla oss för skratt. Men så här en månad i efterhand är det en rolig anekdot. Och en nyttig läxa.

Gotland från andra sidan

Våra gäster vill besöka bageriet i Rute och creperiet i Hablingbo. Och så undrar de om Vinäger fortfarande finns kvar. Jag fnissar lite över detta; stockholmare på semester vill besöka stockholmska sevärdheter. Ungefär som chartersvensken som vill ha svenskt kaffe på hotellet.

Men så fastnar jag i en fnissning. Och börjar sedan fnissa ännu mer. Åt mig själv. För även jag har ju ägnat somrarna åt att entusiastiskt applådera de här platserna och betrakta dem som genuint gotländska. Som en chartersvensk.

Nu har jag istället blivit en sådan som himlar nedlåtande med ögonen åt andras val, att de inte är »genuina« nog. Vilket ju är åtminstone sju snäpp värre.

Det är hysteriskt roligt, om man ser det utifrån.Vilket jag måste försöka göra.

Sett inifrån är det värt ett gult kort och en skarp tillsägelse.

Tolv kvadrat

Väldigt många saker är väldigt bra med vårt hus. Men förvaringsutrymme finns det inte. Det är ett modernt hus och i moderna hus förvarar man inte saker. Uppenbarligen.

Detta är ju inte något som vi har kommit på nu; vi kände ju till att vi köpte ett hus utan förvaring. Men tack vare att vi har en lägenhet i huset har vi effektivt kunnat blunda för det. Där har vi kunnat stuva in skiten utan att den syns, kort sagt.

Men när nu hälsa-på-säsongen närmar sig - och lägenheten behöver användas som just lägenhet - kommer skiten fram i ljuset och vi har blivit påminda om alla våra miljarder prylar.

 Men i dag anlände räddningen till Slottet. Och den kom bokstavligen från ovan. Med lyftkran.

Välkommen till oss, käraste prylbod.

Första skolavslutningen!

Efter mängder av skolavslutningar med oändliga program utan röd tråd och med konferencierer som bläddrar i sina papper och säger »jaha, nu ska vi se...?« var vår första i Västerhejdeskolan ett under av tempo, ordning och engagemang. Solen sken, barnen strålade, lärarna var glada, känslorna satt där de skulle.

Vår - eller ja, tjejernas - första termin på Gotland är till ända.

Och den första skolavslutningsdagen avslutades med grillning på stranden vid Fridhem tillsammans med Veras klass.

Ännu ett tillfälle att nypa mig i armen och tänka »är det sant att vi bor här?«.













Ettorna marscherar in.












Rektorn håller tal.












Fyrorna sjunger.











Ettorna får present och diplom av fröken Susanne.













Vera och Cathrin.












Femi, Ida, Lovisa och Greta.








Grill på stranden. (Grillen slocknade för övrigt strax efter att bilden togs för att sedan inte låta sig tändas igen. Vi fick grilla vår korv på klasskamraternas grillar. Den enda floppen under en annars perfekt dag.)

För två veckor sedan

I dag är det exakt två veckor sedan som den här bilden togs. Den fångar ett ögonblick som har blivit vardag för oss (och som jag i ett tidigare blogginlägg har kallat Söndag blues): då Cathrin kliver in i färjeterminalen för att ta färjan till Nynäshamn och ännu en jobbvecka.

Men för två veckor sedan gjorde hon sin sista jobbpendlarsöndag. Fyra dagar efter att bilden togs gjorde hon sin sista dag på sitt jobb. Numera är hon frilansare - och gotlänning på heltid. Familjen är samlad.

Riktigt så enkelt är det såklart inte. Det kommer att bli åtskilliga resor till Nynäshamn även i hennes nya roll. Och fler resor för mig, till mitt jobb. Men de långa veckorna när vi är åtskilda är över.

Söndag blues har klingat ut för sista gången.

Vi fick ett träd!

Robban och Maria kom på besök. Med sig hade de en fin inflyttningspresent - ett träd! Nu tronar ett japanskt prydnadskörsbärsträd på ett av tomtens hörn.

Om jorden är snäll och våra fingrar tillräckligt gröna kanske det vill stanna hos oss. Hoppas det.

Jag vet inte vilket som gjorde mig mest glad: själva trädet eller det faktum att Robban och Maria gjort sig besväret att släpa det med sig i bilen ända från Västerås.

Att de kom med ett träd och inte en flaska vin eller en chokladask eller någon annan traditionell gå-bort-present är inte så konstigt - de är ju trots allt hus- och trädgårdsproffs. Kolla in deras blogg här.

Tillbaka på ruta ett

Nu får vi kryssa mellan flyttkartongerna igen. Nästan varje centimeter av hemmet är täckt med prylar och dammet grupperar sig i springor och vrån för att när som helst hoppa fram och ta över. Ingenting ligger där det ska. Allting ligger överallt.

Det ser med andra ord ut ungefär som när vi flyttade in.

Men nej, klockan har inte gått baklänges (även om man kanske kan tro det med tanke på hur länge sedan det var jag skrev något här på bloggen). Det är de sista kartongerna som dragits fram ur sin förvaring. Det som hittills har kallats för "förrådet" borde ju egentligen kallas för "lägenheten" - ja, vi har en lägenhet i huset - och ska nu äntligen få börja tjänstgöra som just det.

Nu har vi ingenstans kvar att gömma de där sista kartongerna. Det är bara att spotta sig i nävarna, ta ett djupt andetag och köra igång.

Vackraste valborgsmässoaftonen?

Kaffestugan i Fridhem öppnade för säsongen.

Kaffestugan kräver Hallonsoda. Sådan är traditionen.

Elden. Högklint. Magic.

Vera grillar marshmallows.

Hur gick det sedan?

Det tog en och en halv timme, kanske två, innan skadan var ett faktum.

På sjukvårdsupplysningen suckade de. »Jaså, studsmatta?«

Sedan väntade besök för Greta hos vårdcentralen, röntgen och akutmottagningen.

Men efter ett och ett halvt dygn på kryckor och alvedon så repade sig den skadade menisken och nu, en vecka senare, är Greta tillbaka i gammal god form.

Som om ingenting har hänt.

Blåsippsfest!

Det där med blåsippor har det ju skrivits om här förut, men det tål att skrivas om igen. För aldrig tidigare har vi sett så många blåsippor. Varje buskage är helt blått. Och vitt! För här finns den så sällsynta vita blåsippan i imponerande mängd.

Här är några bilder från dagens promenad genom naturreservatet.
 

Löftet

»Pappa, om vi flyttar till det där huset, kan vi ha en egen studsmatta då?«
»Självklart. Om vi köper det ska ni få en studsmatta, det lovar jag.«

Så lät det för lite drygt ett halvår sedan.

Nu står studsmattan på vår gräsmatta. Sällan har det väl varit så roligt att hålla ett löfte.