En örfil

Vi stod innanför dörren och tackade för en trevlig kväll. Vi valde att bryta upp tidigt, eftersom vi skulle hem och packa. Och för att vi var trötta efter en hel dags packande. Inget konstigt.
Men när jag sade »hejdå« drabbades jag av en känsla som kändes ungefär som en tillnyktrande örfil. Det var ett »hejdå« som kändes lite större än vad det brukar göra.
 Inte »farväl« - riktigt så dramatisk är inte denna förändring - men inte heller ett slarvigt »vi hörs«, som indikerar att vi kommer att ses väldigt snart, kanske rent av i morgon.

För nästa gång som vi kommer att ses så kommer en del tid ha förflutit. Och framför allt: saker och ting kommer att vara annorlunda.

Våra vänner har varit nära i dubbel bemärkelse. Utan att vi riktigt har märkt det så har vårt sociala liv allt mer koncentrerats till området där vi bor.

Eller ja, har bott. Snart.

Det är fantastisk vänskap.

Men det är också en vänskap som på många sätt är praktisk. Inte bara för att vi alltid får nära hem, utan för att vi har byggt upp så många gemensamma referenser. Barnen går i samma skola, vi åker samma buss på väg till jobbet, vi har samma grannar att prata om. Det är tryggt och varmt och skönt och bra. Inte tråkigt. Inte det minsta.

När jag var yngre var jag livrädd för den här typen av social gemenskap, för jag trodde att den handlade om att stänga in sig, sluta bry sig om de stora frågorna och enbart ägna sig åt skvaller. Det var snäppet värre än den skräckinjagande »parmiddagen«.

Tur att jag inte är yngre längre. Tur att jag hade så fel.

Att man bor grannar och har barn i samma skola betyder inte att man inte kan prata om livet. Att man måste ha tråkigt.

Men nu börjar vi om. Vi river upp tryggheten och ställer det sociala räkneverket på noll (nej, det är inte riktigt sant, vi har några goda vänner i vår närhet). Nya referenser ska byggas. Och samtidigt kommer de gemensamma, dagliga referenserna med de gamla vännerna att börja avvecklas. Vänskapen kommer att finnas kvar, det betvivlar jag inte, men nu kommer den att ta andra former. Det går ju inte att ha koll på grannar, skola och vad som sägs på bussen i en stad som vi inte längre bor i.

Det var den känslan som drabbade mig, som ett lätt slag över kinden.
Det är ingen sorglig känsla. Inget konstigt. Ingen kletig sentimentalitet.
Bara en insikt om att ingenting kommer att bli sig likt.

Också en milstolpe

För första gången klickar jag på »ja« i rutan »Folkbokförd på Gotland« när jag bokar biljett till färjan. Egentligen är jag ju inte det. Folkbokförd på Gotland, alltså. Än. Men när jag väl sätter mig på båten nästa söndag kommer jag att vara det. Stort.

Brantstigen i juletid

Just ja

Det har gått några veckor nu, men här kommer lite bilder från vår loppis som vi arrangerade i vårt garage i någon sorts förhoppning om att bli av med överflödiga prylar och urväxta kläder. Vi lyckades ganska bra.

Om det finns något tillfälle som jag känner ett sting av ånger inför beslutet att flytta långt bort så är det just vid tillfällen som det här; i sällskap med sköna vänner. Och den här dagen flockades de runt radhuset på berget.
Men goda vänner finns kvar och nu hoppas jag att alla vill komma och hälsa på oss på Gotland. Ni måste inte komma samtidigt.

Vera.

Samuel och Patrik.

Tiina.

Korv.

Tre veckor till showtime

Förra fredagen satt vi och fikade i köket hemma hos säljaren, på Högklint, i det som snart är vårt hus, när hennes mäklare ringde och berättade för henne att vår försäljning hade gått igenom (vänta lite, borde inte vår mäklare ha ringt till oss och... äh, skit i det).

Så nu är det klart. Affären är igenom.Pang bom.

Och nu står vi här, bland buntade flyttkartonger som ska fällas ut, fyllas och ställas på hög. Och invänta frakt till Gotland. Till Slottet.

Men det är många kartonger som ska fyllas, mycket som ska sorteras, slängas och plockas ner. Och så är det allt annat. Jobbet som ska skötas, en stundande tioårsdag som ska roddas, gympapåsar som ska packas, en jul som ska förberedas. Det är egentligen bara när jag skriver dessa rader som jag har tid att reflektera.

Men nu snuddar vi vid drömmen. Snart är vi där.

Tystnaden

Det har inte skrivits något här på ett tag. Varför? För att vi har hållit andan.

Vi fick ett bud, vi accepterade, papprena skrevs på - nu kvarstår endast ett pyttelitet frågetecken. Om det vill sig riktigt illa kan det bli stort. Det borde inte vara någon fara, men ändå... det är därför vi håller andan.

Men snart, förhoppningsvis väldigt snart, kan vi ställa oss på taket och skrika »farväl Segeltorp!«.

Mer spänning än vi kan hantera

Nu bråkar känslorna med oss igen. Vi kommer förmodligen att skratta åt även den här period inom väldigt kort. Men inte just nu. För nu är pulsen hög och koncentrationsförmågan låg.

Allt har gått så himla bra hittills i detta fantastiska ombyggnadsarbete av vår tillvaro. Att hitta och köpa Slottet, fixa lån, fixa jobb. Barnen är glada, vi är glada. Allt har gått som på räls.

Men kanske har det gått för bra? Kanske kommer vi att spåra ur? Stupa på mållinjen?

I förrgår var det visning av vårt hus. Vårt radhus har aldrig varit finare. Ett tiotal familjer var här och tittade och de flesta skrev upp sig som intresserade. I dag ska mäklaren börja ringa runt.

Men tänk om ingen är intresserad? Tänk om de har ångrat sig? Tänk om ingen vill köpa vårt hus?

Visst, vi får häva köpet av Slottet om vi inte får vårt hus sålt för en specifik summa pengar. Det gör oss kanske tryggare, men definitivt inte lyckligare. Minst av allt vill vi behöva utnyttja den livlinan.

Det snurrar i min skalle. Igen. Ju närmare drömmen vi kommer desto otydligare blir den.