En örfil

Vi stod innanför dörren och tackade för en trevlig kväll. Vi valde att bryta upp tidigt, eftersom vi skulle hem och packa. Och för att vi var trötta efter en hel dags packande. Inget konstigt.
Men när jag sade »hejdå« drabbades jag av en känsla som kändes ungefär som en tillnyktrande örfil. Det var ett »hejdå« som kändes lite större än vad det brukar göra.
 Inte »farväl« - riktigt så dramatisk är inte denna förändring - men inte heller ett slarvigt »vi hörs«, som indikerar att vi kommer att ses väldigt snart, kanske rent av i morgon.

För nästa gång som vi kommer att ses så kommer en del tid ha förflutit. Och framför allt: saker och ting kommer att vara annorlunda.

Våra vänner har varit nära i dubbel bemärkelse. Utan att vi riktigt har märkt det så har vårt sociala liv allt mer koncentrerats till området där vi bor.

Eller ja, har bott. Snart.

Det är fantastisk vänskap.

Men det är också en vänskap som på många sätt är praktisk. Inte bara för att vi alltid får nära hem, utan för att vi har byggt upp så många gemensamma referenser. Barnen går i samma skola, vi åker samma buss på väg till jobbet, vi har samma grannar att prata om. Det är tryggt och varmt och skönt och bra. Inte tråkigt. Inte det minsta.

När jag var yngre var jag livrädd för den här typen av social gemenskap, för jag trodde att den handlade om att stänga in sig, sluta bry sig om de stora frågorna och enbart ägna sig åt skvaller. Det var snäppet värre än den skräckinjagande »parmiddagen«.

Tur att jag inte är yngre längre. Tur att jag hade så fel.

Att man bor grannar och har barn i samma skola betyder inte att man inte kan prata om livet. Att man måste ha tråkigt.

Men nu börjar vi om. Vi river upp tryggheten och ställer det sociala räkneverket på noll (nej, det är inte riktigt sant, vi har några goda vänner i vår närhet). Nya referenser ska byggas. Och samtidigt kommer de gemensamma, dagliga referenserna med de gamla vännerna att börja avvecklas. Vänskapen kommer att finnas kvar, det betvivlar jag inte, men nu kommer den att ta andra former. Det går ju inte att ha koll på grannar, skola och vad som sägs på bussen i en stad som vi inte längre bor i.

Det var den känslan som drabbade mig, som ett lätt slag över kinden.
Det är ingen sorglig känsla. Inget konstigt. Ingen kletig sentimentalitet.
Bara en insikt om att ingenting kommer att bli sig likt.