Blowing in the wind

»Ni vet om att det blåser ganska mycket här, va?«, sade en mäklare till mig sent i somras. Som om jag var dum i huvudet. »Näha, så du menar att Gotland är en ö? Det hade jag ingen aning om«, hade jag lust att säga.

Men det sade jag inte.

Jag ville ju att hon - mäklaren, alltså - skulle hjälpa oss att hitta ett boende. Istället för tips fick jag alltså en varning: »Flytta inte hit, din dumma stockholmare, det är minsann inte juli här jämt.«

Men vindarna är ju en del i det som har lockat oss hit; att komma lite närmare naturen och alla dess krafter.

I dag fick vi vårt lystmäte.

»Så här mycket har det inte blåst under de senaste veckorna, va?«, sade vi när vi mötte en hundrastande granne.
»Så här mycket har det inte blåst sedan vi flyttade hit för sju år sedan«, sade han.

Med de råa och iskalla vindarna kommer en massa skönhet. Häng med på promenad!

Saker man gillar att höra

»Pappa, jag hade fel. Det var ju en bra skola. Och det var ju precis som fröken sade, det kommer att gå snabbt för mig att trivas här.«

Första dagen på jobbet

Här sitter jag och jobbar. Eller låtsas jobba; eftersom det inte finns någon annan här var jag tvungen att ställa kameran på köksbordet, sätta igång självutlösaren och sedan springa och sätta mig vid skrivbordet. Men ändå: så här ser min nya arbetsplats ut.

Vi kallar det Djungelrummet. Varför? Tja, kolla in tapeterna.

Men det är inte hela förklaringen. På Graceland var Djungelrummet stället där Elvis och hans grabbar hängde. De lyssnade på musik, sjöng, pratade och umgicks.

Vi gillar Elvis. Dessutom bor vi ju i ett Graceland-liknande hus. Så det är klart att vi ska ha ett eget Djungelrum. När det inte är min arbetsplats är det här vi ska hänga. Här kan tjejerna göra sina läxor, läsa, spela spel eller skypa med sina kompisar. Eftersom det ligger i anslutning till köket kommer det här bli husets kärna.

Welcome to the jungle!

Här är utsikten från mitt skrivbord:

Arkivskåpet. Och skrivmaskinen som jag fick på min tioårsdag:

Bokhyllan (som inte är sned, det är kameran som är det):

Världen krymper, barnen växer

I fredags satt Greta och lekte med bästisen Elsa. Och idag gjorde Vera en illustrerad berättelse tillsammans med sin kompis Jenny.

Allt via Skype.

Jag är en teknisk idiot och nästan alltid sist med det senaste. Skype fanns i Svenska Akademins ordlista innan det fanns i min dator. Så ursäkta mig om jag sitter här och gapar över något som är en självklarhet för alla andra.

Men ändå: Skype. Vilken grej.

Jag kan såklart inte låta bli att tjuvlyssna (bara lite) när barnen skypar. Och de låter som de alltid har gjort när de pratar med sina kompisar, som om allt vore som vanligt. Det är ljuvligt att höra. Och ännu ett bevis på att denna förändring - flytten, alltså - egentligen är mycket lättare för mina barn än för mig, fastän jag emellanåt intalar mig att jag utsätter dem för ett trauma.

Det känns som att barnen, genom att sitta där vid sina datorer och prata om det nya med sina gamla kompisar, bygger broar mellan nu och då. Det blir inte så stort eller konstigt eller dramatiskt. På samma sätt är det ju med tekniken. Det blir omedelbart så självklart för dem. Det är ingen revolution, det är bara ett nytt sätt att snacka med kompisarna.

Själv sitter jag, som sagt, och gapar. Och blir tvungen att skriva ett blogginlägg om det.

Finbesök på Slottet

Farmor och farfar är besök. Då hänger vi en hel del vid spelbordet. Men får också förbluffande mycket gjort. Bara idag har farfar fixat låset till lägenheten, en taklampa på övervåningen, pratat med tusen brädgårdar och möbelaffärer om bästa priset på en bordsskiva och fixat ett elavtal åt oss. Imponerande. Och väldigt befriande. Tack!

Sämsta bilden, bästa minnet

Det var naturligtvis dömt att misslyckas, att försöka fästa nyårsfirandet på Högklint på bild.

Men det var värt ett försök.

Redan när vi började leka med tanken på att lägga ett bud på det stora huset på Högklint fick jag en bild i mitt huvud av oss på nyårsafton, stående på klinten, blickandes ut över Visby och alla fyrverkerier. Det ultimata nyårsfirandet, tänkte jag.

Och nu, sjuttioelva resor senare, stod vi där på Högklint och såg 2011 bli 2012. Och det infriade alla mina högt ställda förväntningar. Havet, utsikten in mot Visby, stjärnhimlen, fyrverkerihimlen, vännerna.

Men det var klart att det inte gick att föreviga på bild. Det hade varit för bra.

Vardag i paradiset

Katten är bortsprungen, potatisen torrkokade, Cathrin har åkt till jobbet i Stockholm, det har regnat och varit mörkt mest hela dagen, diskberget har vägrat låta sig besegras - nej, idag skrivs ingen romantisk naturlyrik.

Snarare diskbänksrealism.

Men förmodligen måste det upplevas en massa diskbänksrealism för att naturlyriken ska uppskattas till fullo. Eller nåt.

Äh, nu ska jag kolla på »Pingvinerna från Madagaskar« med mina barn. Också någon sorts livskvalitet.