Dialektförbistring

Det är fredagskväll och jag är discjockey på Veras klassdisco. Det går ganska bra och det är väldigt kul, bortsett från att jag under hela kvällen alltid är hatad av någon som tycker att jag spelar fel låt.

Men hey, det är spelets regler för en dj.

Liksom att man ständigt får låtförslag ropade i sitt öra.

Ett av dem levereras av en kille som efterlyser »ryck«. Det är lite svårt att höra genom bastrummans dunkande, men det låter verkligen som att han säger det. Han upprepar sin begäran. Jodå, det är »ryck« han vill ha. Jag tittar ner på spellistan och funderar över vad han kan mena.

Då pekar killen ner mot golvet. Där står en maskin som har i uppgift att pumpa ut... just det, rök. Alltså »rök«, inte »ryck«.

Jag skrattar lite förläget och går hans vilja till mötes (brandlarmet ska gå sammanlagt fyra gånger denna kväll).

En stund senare har jag uppenbarligen glömt bort alltihop, för när det kommer fram en annan kille och frågar efter »rock« blir jag återigen ställd. Låten som jag nyss spelade var ju definitivt rock, vill han ha mer? Han sträcker sig ytterligare lite framåt och artikulerar tydligt »rock« med hela ansiktet. Jag fattar ingenting.
Och så pekar även han ner mot golvet.
»Rök«, inte »rock«.

Den där kursen i gotländska för nybörjare, det är kanske inte någon dum idé?

Lång tid, ingen blogg

Ungefär så här har vår sommar - vår allra första sommar som gotlänningar - sett ut. Goda vänner, vackert väder, underbar omgivning, sköna dagar. Nej, det har inte varit synd om oss.

Den hårda vägen

En gång på nittiotalet skulle jag fotografera en grupp människor till en artikel som jag hade skrivit. Tiden var knapp, gruppen skulle strax skingras och jag slet för att få alla på plats och att le avslappnat mot min kamera.

Jag hade lämnat gruppen, nöjd med mitt jobb, och var på väg tillbaka till redaktionen när jag gjorde en fasansfull upptäckt: jag hade glömt att ladda kameran med film.

"Bra", kommenterade någon senare, "då har du gjort det".

Andemeningen var att detta var något som alla fotografer gör. En gång. Därefter glömmer man det aldrig.

Jag antar att det är samma sak med gotlänningar och gotlandsfärjan. Kanske är det ett sorts mandomsprov; att man måste boka biljetter till en båt som går i fel riktning - alltså som går från Nynäshamn när man tror att den går från Visby - åtminstone en gång innan man blir en riktig gotlänning.

Och nu har vi gjort det.

Olyckligtvis skedde det just den gången då vi hade ett flyg att passa. Lyckligtvis gick det en färja bara en timme och tjugo minuter senare. Och lyckligtvis har vi en bil som kan köra fort. Vi hann fram till flygplatsen i tid, vi kom iväg till Italien och vi fick fantastiska dagar på Elba.

Just där och då, vid färjeterminalen mitt i natten, kunde vi definitivt hålla oss för skratt. Men så här en månad i efterhand är det en rolig anekdot. Och en nyttig läxa.

Gotland från andra sidan

Våra gäster vill besöka bageriet i Rute och creperiet i Hablingbo. Och så undrar de om Vinäger fortfarande finns kvar. Jag fnissar lite över detta; stockholmare på semester vill besöka stockholmska sevärdheter. Ungefär som chartersvensken som vill ha svenskt kaffe på hotellet.

Men så fastnar jag i en fnissning. Och börjar sedan fnissa ännu mer. Åt mig själv. För även jag har ju ägnat somrarna åt att entusiastiskt applådera de här platserna och betrakta dem som genuint gotländska. Som en chartersvensk.

Nu har jag istället blivit en sådan som himlar nedlåtande med ögonen åt andras val, att de inte är »genuina« nog. Vilket ju är åtminstone sju snäpp värre.

Det är hysteriskt roligt, om man ser det utifrån.Vilket jag måste försöka göra.

Sett inifrån är det värt ett gult kort och en skarp tillsägelse.

Tolv kvadrat

Väldigt många saker är väldigt bra med vårt hus. Men förvaringsutrymme finns det inte. Det är ett modernt hus och i moderna hus förvarar man inte saker. Uppenbarligen.

Detta är ju inte något som vi har kommit på nu; vi kände ju till att vi köpte ett hus utan förvaring. Men tack vare att vi har en lägenhet i huset har vi effektivt kunnat blunda för det. Där har vi kunnat stuva in skiten utan att den syns, kort sagt.

Men när nu hälsa-på-säsongen närmar sig - och lägenheten behöver användas som just lägenhet - kommer skiten fram i ljuset och vi har blivit påminda om alla våra miljarder prylar.

 Men i dag anlände räddningen till Slottet. Och den kom bokstavligen från ovan. Med lyftkran.

Välkommen till oss, käraste prylbod.

Första skolavslutningen!

Efter mängder av skolavslutningar med oändliga program utan röd tråd och med konferencierer som bläddrar i sina papper och säger »jaha, nu ska vi se...?« var vår första i Västerhejdeskolan ett under av tempo, ordning och engagemang. Solen sken, barnen strålade, lärarna var glada, känslorna satt där de skulle.

Vår - eller ja, tjejernas - första termin på Gotland är till ända.

Och den första skolavslutningsdagen avslutades med grillning på stranden vid Fridhem tillsammans med Veras klass.

Ännu ett tillfälle att nypa mig i armen och tänka »är det sant att vi bor här?«.













Ettorna marscherar in.












Rektorn håller tal.












Fyrorna sjunger.











Ettorna får present och diplom av fröken Susanne.













Vera och Cathrin.












Femi, Ida, Lovisa och Greta.








Grill på stranden. (Grillen slocknade för övrigt strax efter att bilden togs för att sedan inte låta sig tändas igen. Vi fick grilla vår korv på klasskamraternas grillar. Den enda floppen under en annars perfekt dag.)

För två veckor sedan

I dag är det exakt två veckor sedan som den här bilden togs. Den fångar ett ögonblick som har blivit vardag för oss (och som jag i ett tidigare blogginlägg har kallat Söndag blues): då Cathrin kliver in i färjeterminalen för att ta färjan till Nynäshamn och ännu en jobbvecka.

Men för två veckor sedan gjorde hon sin sista jobbpendlarsöndag. Fyra dagar efter att bilden togs gjorde hon sin sista dag på sitt jobb. Numera är hon frilansare - och gotlänning på heltid. Familjen är samlad.

Riktigt så enkelt är det såklart inte. Det kommer att bli åtskilliga resor till Nynäshamn även i hennes nya roll. Och fler resor för mig, till mitt jobb. Men de långa veckorna när vi är åtskilda är över.

Söndag blues har klingat ut för sista gången.