Liten intervju med mig själv

Det var ju hur länge sedan som helst du skrev något på den här bloggen. Vad beror det på?

Åh, jag vet inte. Tiden har bara gått så fort sedan. Förmodligen beror det på att jag reser så mycket fram och tillbaka till Stockholm.

Men var det inte Cathrin som gjorde det?

Jo, i våras. Men sedan bytte vi. Så nu åker jag och jobbar på redaktionen i Stockholm tre dagar i veckan, ibland mer. Hon jobbar hemifrån på heltid.

Hur är det då?

Det blir mycket båtåkande. Och mycket mer eller mindre bra familjetillåten film i förlig salong. Just nu tittar jag på Our idiot brother. För tredje eller fjärde gången. Den är rolig. Det är ju såklart tråkigt att vara ifrån familjen så mycket, men sett ur jobbsynpunkt är det en bra lösning.

Så du sitter på båten nu?

Japp. Plats 502. Här har jag aldrig suttit förut. 190 är annars min favoritplats.

Nu har det gått mer än ett år sedan ni flyttade till Gotland. Hur har det varit?

Åh, det har varit fantastiskt. Att få bo på en sådan plats, i ett sådant hus. Att höra havet varje gång man kliver ut genom dörren. Ha nära till naturen. 

Så förutsägbart. Det hade ni väl kunnat lista ut i förväg?

I och för sig. Men det är inte desto mindre sant. Det som vi däremot inte hade räknat med var att vi skulle komma till rätta så snabbt. Att barnen skulle känna sig hemma nästan direkt. Att vi skulle få så mycket vänner. Vi trivdes ju där vi bodde förut, men ett så stort nätverk som vi har här nu lyckades vi inte skaffa under de åtta år vi bodde där. Det är häftigt.

Så Gotland är bättre än Stockholm?

Kan man svara på den frågan? Inte jag. Däremot kan jag säga att det har varit en höjdare för oss. Jag gillar att vi kommit så nära andra människor här. Vi var nog lite rädda för att flytta någonstans där alla kände alla, och så har det ju visat sig vara här. Men det har inte varit någon nackdel, bara tvärtom. Och absolut inget att vara rädd för.

Men det där inlägget där du skrev något konstigt om att "smekmånaden börjar lida mot sitt slut". Det lät ju så lagom idylliskt?
Det är klart att det finns stunder som inte är så roliga. När vardagen daskar en med blöta handskar i ansiktet. Men så är det ju då och då. Det gäller att komma ihåg att det inte har något med Gotland att göra; att vardagen finns överallt.
  
"Vardagen daskar en med blöta handskar i ansiktet"...?

Äh, du fattar vad jag menar.

Inget negativt alls med att flytta hit?

Tja, det är väl det här med resandet då, att vara ifrån familjen. Och så såklart det omvända: att vi har fått det längre till föräldrar och syskon. Men vi börjar nog alla förstå att avståndet egentligen inte är så stort. Det går snabbt att ta sig hit.

Vad händer härnäst?

Vi håller på att bygga en carport. Med ett utrymme som så småningom ska bli en lägenhet. Eller rättare sagt; det är vår granne Martin som gör det. Han är byggare. Superduktig. Det blir fint. Och så startar alla aktiviteter för tjejerna nu efter julledigheten. Vera dansar två dagar i veckan. Greta har gympa och ska börja simma. Och Cathrin håller på att bygga upp en ny verksamhet på ön. Det är kul!

Tänker du börja blogga lite oftare igen nu?

Jag kan inte lova något. Tiden räcker ju inte riktigt till. Och sedan är det väl också så att jag kanske inte reflekterar lika mycket som tidigare över att vi flyttat hit. Kanske har vi kommit så pass mycket till rätta att jag inte längre känner ett behov av att uttrycka mig här.

Mm. Låter fint. Men jag har svårt att tro dig. För du är väl en sådan som jämt tänker och reflekterar?

Jo, det är nog sant. Jag får väl skylla på tiden då.

Kortege utanför Slottet

Vi ska få nya grannar. En av de obebyggda tomterna på gatan ska äntligen bli med hus. Nu väntar nitton härliga veckor med snickrande och sågande och bankande.

Byggstarten firades med en liten kortege.

Om mat-och-sov-klockan ringer så är det bara att lyda. Även om man är byggubbe i en skitstor lastbil som råkar stå parkerad rakt utanför vår ytterdörr.

Skillnaden mellan bra och dåligt

Det räckte med en liten motgång och några känslokalla ord i ett mejl för att allt skulle börja vackla och känslan av att "alla är mot oss, vi kanske borde flytta" skulle ta plats i skallen.

Men sedan räckte det, tack och lov, med ett oplanerat halvt glas vin och en liten pratstund om ditt och datt hos grannarna för att marken under fötterna skulle bli fast igen.

Kärleken är bräcklig. Det är när man börjar ta den för given som motgångarna blir som allra hårdast. Har man ju hört.

Men det gäller kanske även kärleken till Gotland? Kanske har livet som nyinflyttade varit så lätt och bekymmersfritt att det blev extra jobbigt att hantera det dåliga, när det överraskande dök upp?

Vi måste kanske börja jobba lite med kärleken, vi och ön, nu när smekmånaden börjar lida mot sitt slut?

Dagen då gardinerna kom till slottet

Eller rättare sagt helgen. För sedan i fredags har vi ägnat åtskilliga timmar åt att sy och stryka.

Men fint blev det. Och lite mer bebott blev det.

Färdig blir man aldrig men vi kom i varje fall ett steg framåt. Ett stort, fint steg.

Bara resten kvar nu.

Kärlek vid första ögonkastet

»Det här är ju fint. Jättefint till och med. Men så här kan vi väl inte bo?«

Ungefär så resonerade vi för exakt ett år sedan, när vi för första gången klev in genom dörrarna till huset på Högklint. Det var ett av fyra hus vi tittade på den dagen och på förhand hade vi utsett det till favorit.

Det var när vi passerade pelarna och steg in i den stora hallen som vi lite skämtsamt började kalla huset för »slottet«. Vi blev omedelbart förälskade.

Men ett sådant hus med ett sådant läge? Nej, vi vågade inte riktigt tro på det själva. Det blir säkert budgivning, priset kommer att springa i väg, vi kommer aldrig ha råd att... och så vidare.

Men vi gick där och tittade och drömde. Och så passade vi på att ta den här bilden.

Vera och Greta var mer krassa. De gick in, tittade snabbt, bestämde hur rumsfördelningen skulle se ut och gick sedan ut och lekte på gården. »Det här ska vi ha«, sade de.

Och ja, så blev det ju.

Vi har inte ångrat oss en sekund.

Dialektförbistring

Det är fredagskväll och jag är discjockey på Veras klassdisco. Det går ganska bra och det är väldigt kul, bortsett från att jag under hela kvällen alltid är hatad av någon som tycker att jag spelar fel låt.

Men hey, det är spelets regler för en dj.

Liksom att man ständigt får låtförslag ropade i sitt öra.

Ett av dem levereras av en kille som efterlyser »ryck«. Det är lite svårt att höra genom bastrummans dunkande, men det låter verkligen som att han säger det. Han upprepar sin begäran. Jodå, det är »ryck« han vill ha. Jag tittar ner på spellistan och funderar över vad han kan mena.

Då pekar killen ner mot golvet. Där står en maskin som har i uppgift att pumpa ut... just det, rök. Alltså »rök«, inte »ryck«.

Jag skrattar lite förläget och går hans vilja till mötes (brandlarmet ska gå sammanlagt fyra gånger denna kväll).

En stund senare har jag uppenbarligen glömt bort alltihop, för när det kommer fram en annan kille och frågar efter »rock« blir jag återigen ställd. Låten som jag nyss spelade var ju definitivt rock, vill han ha mer? Han sträcker sig ytterligare lite framåt och artikulerar tydligt »rock« med hela ansiktet. Jag fattar ingenting.
Och så pekar även han ner mot golvet.
»Rök«, inte »rock«.

Den där kursen i gotländska för nybörjare, det är kanske inte någon dum idé?

Lång tid, ingen blogg

Ungefär så här har vår sommar - vår allra första sommar som gotlänningar - sett ut. Goda vänner, vackert väder, underbar omgivning, sköna dagar. Nej, det har inte varit synd om oss.