Till Stockholm och tillbaka

I dag åkte jag till Stockholm för första gången som gotlänning. Jo, tackar som frågar, det gick alldeles utmärkt. Om man bortser från att flyget var två timmar försenat i morse. På vägen hem gick det bättre.

(Fatta att det bara tar 35 minuter från Visby till Bromma! Galet snabbt.)

Det var en månad sedan jag var där senast. Någonstans under min korta resa gjorde jag iakttagelsen att jag inte har varit borta från Stockholm så lång tid i sträck sedan jag flyttade dit 1995; somrarna på Gotland inräknade.

Gjorde denna iakttagelse mig nostalgisk? Nej, inte det minsta.

Bara en onödig iakttagelse rikare.

Söndag blues

Att tiden går snabbt är ju en rätt sliten klyscha. Oavsett om vi vemodigt ska beskriva barnens uppväxt eller ursäkta en sen ankomst så plockar vi fram den.

Tiden är ju vad den är, varken snabb eller långsam. Kan man ju tycka.

Fast banne mig, undrar om inte tiden går lite snabbare på helgerna ändå?

Och frågan är om helgtiden någonsin gått snabbare än nu. Så känns det i varje fall på söndagseftermiddagarna, då jag skjutsar Cathrin till färjan som ska ta henne till Stockholm och ännu en arbetsvecka. Det är då vi summerar allt vi inte har hunnit med att göra och det är då vi konstaterar att det fattas åtminstone en dag per helg, kanske två.

Och så kastas vi in i saknaden. Den känns ungefär som den här sången låter. Och den varar fram till torsdag. Eller fredag, som just den här gången.

Sedan, när vi skiljts åt, åker jag och hyr film (ikväll »Phineas och Ferbs – Filmen«). Och så häller vi – jag och tjejerna – ut oss i soffan och äter snacks i TV:ns sken. Som om det vore fredag.

För dämpa saknaden lite.

Och för att visa att det liksom är vi som bestämmer över tiden.

Första barnkalaset på Slottet

Vi fegade ur lite och kallade det för »födelsedagsfika« istället för »födelsedagskalas«. Det borde sänka förväntningarna en aning, trodde vi. Ingen fiskdamm, ingen skattjakt, inga planerade lekar. Bara lite fika för tjejerna i Gretas nya klass för att uppmärksamma den stundande åttaårsdagen.

Brydde sig gästerna om det? Inte det minsta. Efter ungefär en kvart slog såväl energi- som ljudmätaren i botten. Alltså innan sockerintaget ens hade börjat. Mycket lyckat, med andra ord.

Vi har härmed haft vårt första barnkalas.

En fanfar och tretton bilder

I dag är det en månad sedan vi lämnade Segeltorp för Gotland! Det har vi firat genom att koka gröt, släppa ut katten, hämta post, gå på skolan, gå på fritids, laga ostpaj, spela Sims, göra läxor, betala räkningar och släppa in katten.

Men även om vardagen redan regerar på Slottet så går det inte riktigt att låta bli att blåsa en liten fanfar ändå. Tutelitut! Vilken resa vi har gjort!

Här är några snapshots från månaden som vände upp och ned på våra liv:

18 december. Bilen är packad, bältet är fastspänt. Hejdå Segeltorp, nu kör vi!

19 december. Greta vid pianot, vår enda möbel i väntan på flyttlasset.

20 december. Utanför McDonalds i Östberga. Tillbaka i Stockholm, med andra ord. För att hämta resten. Eller ja, det-som-fick-plats-i-bilen-av-resten. Resten av resten får vi hämta... sedan.

22 december. Första promenaden runt Högklints naturreservat. Magic!

24 december. Första julaftonen på Slottet!

28 december. Systrarna OnePiece på Visby flygplats, i rastlös väntan på kompisen Jenny.

31 december. Betty och Agnes festar in det nya året på Slottet!

4 januari. Mina föräldrar på besök. Pappa fotograferar havet vid Västergarn.

6 januari. På promenad till Kuse änge.

10 januari. Första dagen på nya skolan. Nya kompisar!

11 januari. På den (nästan) obligatoriska lunchpromenaden på klinten.

14 januari. Hela havet stormar!

15 januari. Ingen slipper undan diskberget. Inte ens på Slottet.

Blowing in the wind

»Ni vet om att det blåser ganska mycket här, va?«, sade en mäklare till mig sent i somras. Som om jag var dum i huvudet. »Näha, så du menar att Gotland är en ö? Det hade jag ingen aning om«, hade jag lust att säga.

Men det sade jag inte.

Jag ville ju att hon - mäklaren, alltså - skulle hjälpa oss att hitta ett boende. Istället för tips fick jag alltså en varning: »Flytta inte hit, din dumma stockholmare, det är minsann inte juli här jämt.«

Men vindarna är ju en del i det som har lockat oss hit; att komma lite närmare naturen och alla dess krafter.

I dag fick vi vårt lystmäte.

»Så här mycket har det inte blåst under de senaste veckorna, va?«, sade vi när vi mötte en hundrastande granne.
»Så här mycket har det inte blåst sedan vi flyttade hit för sju år sedan«, sade han.

Med de råa och iskalla vindarna kommer en massa skönhet. Häng med på promenad!

Saker man gillar att höra

»Pappa, jag hade fel. Det var ju en bra skola. Och det var ju precis som fröken sade, det kommer att gå snabbt för mig att trivas här.«

Första dagen på jobbet

Här sitter jag och jobbar. Eller låtsas jobba; eftersom det inte finns någon annan här var jag tvungen att ställa kameran på köksbordet, sätta igång självutlösaren och sedan springa och sätta mig vid skrivbordet. Men ändå: så här ser min nya arbetsplats ut.

Vi kallar det Djungelrummet. Varför? Tja, kolla in tapeterna.

Men det är inte hela förklaringen. På Graceland var Djungelrummet stället där Elvis och hans grabbar hängde. De lyssnade på musik, sjöng, pratade och umgicks.

Vi gillar Elvis. Dessutom bor vi ju i ett Graceland-liknande hus. Så det är klart att vi ska ha ett eget Djungelrum. När det inte är min arbetsplats är det här vi ska hänga. Här kan tjejerna göra sina läxor, läsa, spela spel eller skypa med sina kompisar. Eftersom det ligger i anslutning till köket kommer det här bli husets kärna.

Welcome to the jungle!

Här är utsikten från mitt skrivbord:

Arkivskåpet. Och skrivmaskinen som jag fick på min tioårsdag:

Bokhyllan (som inte är sned, det är kameran som är det):