Tiden är ju vad den är, varken snabb eller långsam. Kan man ju tycka.
Fast banne mig, undrar om inte tiden går lite snabbare på helgerna ändå?
Och frågan är om helgtiden någonsin gått snabbare än nu. Så känns det i varje fall på söndagseftermiddagarna, då jag skjutsar Cathrin till färjan som ska ta henne till Stockholm och ännu en arbetsvecka. Det är då vi summerar allt vi inte har hunnit med att göra och det är då vi konstaterar att det fattas åtminstone en dag per helg, kanske två.
Och så kastas vi in i saknaden. Den känns ungefär som den här sången låter. Och den varar fram till torsdag. Eller fredag, som just den här gången.
Sedan, när vi skiljts åt, åker jag och hyr film (ikväll »Phineas och Ferbs – Filmen«). Och så häller vi – jag och tjejerna – ut oss i soffan och äter snacks i TV:ns sken. Som om det vore fredag.
För dämpa saknaden lite.
Och för att visa att det liksom är vi som bestämmer över tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar