Kortege utanför Slottet

Vi ska få nya grannar. En av de obebyggda tomterna på gatan ska äntligen bli med hus. Nu väntar nitton härliga veckor med snickrande och sågande och bankande.

Byggstarten firades med en liten kortege.

Om mat-och-sov-klockan ringer så är det bara att lyda. Även om man är byggubbe i en skitstor lastbil som råkar stå parkerad rakt utanför vår ytterdörr.

Skillnaden mellan bra och dåligt

Det räckte med en liten motgång och några känslokalla ord i ett mejl för att allt skulle börja vackla och känslan av att "alla är mot oss, vi kanske borde flytta" skulle ta plats i skallen.

Men sedan räckte det, tack och lov, med ett oplanerat halvt glas vin och en liten pratstund om ditt och datt hos grannarna för att marken under fötterna skulle bli fast igen.

Kärleken är bräcklig. Det är när man börjar ta den för given som motgångarna blir som allra hårdast. Har man ju hört.

Men det gäller kanske även kärleken till Gotland? Kanske har livet som nyinflyttade varit så lätt och bekymmersfritt att det blev extra jobbigt att hantera det dåliga, när det överraskande dök upp?

Vi måste kanske börja jobba lite med kärleken, vi och ön, nu när smekmånaden börjar lida mot sitt slut?

Dagen då gardinerna kom till slottet

Eller rättare sagt helgen. För sedan i fredags har vi ägnat åtskilliga timmar åt att sy och stryka.

Men fint blev det. Och lite mer bebott blev det.

Färdig blir man aldrig men vi kom i varje fall ett steg framåt. Ett stort, fint steg.

Bara resten kvar nu.

Kärlek vid första ögonkastet

»Det här är ju fint. Jättefint till och med. Men så här kan vi väl inte bo?«

Ungefär så resonerade vi för exakt ett år sedan, när vi för första gången klev in genom dörrarna till huset på Högklint. Det var ett av fyra hus vi tittade på den dagen och på förhand hade vi utsett det till favorit.

Det var när vi passerade pelarna och steg in i den stora hallen som vi lite skämtsamt började kalla huset för »slottet«. Vi blev omedelbart förälskade.

Men ett sådant hus med ett sådant läge? Nej, vi vågade inte riktigt tro på det själva. Det blir säkert budgivning, priset kommer att springa i väg, vi kommer aldrig ha råd att... och så vidare.

Men vi gick där och tittade och drömde. Och så passade vi på att ta den här bilden.

Vera och Greta var mer krassa. De gick in, tittade snabbt, bestämde hur rumsfördelningen skulle se ut och gick sedan ut och lekte på gården. »Det här ska vi ha«, sade de.

Och ja, så blev det ju.

Vi har inte ångrat oss en sekund.

Dialektförbistring

Det är fredagskväll och jag är discjockey på Veras klassdisco. Det går ganska bra och det är väldigt kul, bortsett från att jag under hela kvällen alltid är hatad av någon som tycker att jag spelar fel låt.

Men hey, det är spelets regler för en dj.

Liksom att man ständigt får låtförslag ropade i sitt öra.

Ett av dem levereras av en kille som efterlyser »ryck«. Det är lite svårt att höra genom bastrummans dunkande, men det låter verkligen som att han säger det. Han upprepar sin begäran. Jodå, det är »ryck« han vill ha. Jag tittar ner på spellistan och funderar över vad han kan mena.

Då pekar killen ner mot golvet. Där står en maskin som har i uppgift att pumpa ut... just det, rök. Alltså »rök«, inte »ryck«.

Jag skrattar lite förläget och går hans vilja till mötes (brandlarmet ska gå sammanlagt fyra gånger denna kväll).

En stund senare har jag uppenbarligen glömt bort alltihop, för när det kommer fram en annan kille och frågar efter »rock« blir jag återigen ställd. Låten som jag nyss spelade var ju definitivt rock, vill han ha mer? Han sträcker sig ytterligare lite framåt och artikulerar tydligt »rock« med hela ansiktet. Jag fattar ingenting.
Och så pekar även han ner mot golvet.
»Rök«, inte »rock«.

Den där kursen i gotländska för nybörjare, det är kanske inte någon dum idé?

Lång tid, ingen blogg

Ungefär så här har vår sommar - vår allra första sommar som gotlänningar - sett ut. Goda vänner, vackert väder, underbar omgivning, sköna dagar. Nej, det har inte varit synd om oss.

Den hårda vägen

En gång på nittiotalet skulle jag fotografera en grupp människor till en artikel som jag hade skrivit. Tiden var knapp, gruppen skulle strax skingras och jag slet för att få alla på plats och att le avslappnat mot min kamera.

Jag hade lämnat gruppen, nöjd med mitt jobb, och var på väg tillbaka till redaktionen när jag gjorde en fasansfull upptäckt: jag hade glömt att ladda kameran med film.

"Bra", kommenterade någon senare, "då har du gjort det".

Andemeningen var att detta var något som alla fotografer gör. En gång. Därefter glömmer man det aldrig.

Jag antar att det är samma sak med gotlänningar och gotlandsfärjan. Kanske är det ett sorts mandomsprov; att man måste boka biljetter till en båt som går i fel riktning - alltså som går från Nynäshamn när man tror att den går från Visby - åtminstone en gång innan man blir en riktig gotlänning.

Och nu har vi gjort det.

Olyckligtvis skedde det just den gången då vi hade ett flyg att passa. Lyckligtvis gick det en färja bara en timme och tjugo minuter senare. Och lyckligtvis har vi en bil som kan köra fort. Vi hann fram till flygplatsen i tid, vi kom iväg till Italien och vi fick fantastiska dagar på Elba.

Just där och då, vid färjeterminalen mitt i natten, kunde vi definitivt hålla oss för skratt. Men så här en månad i efterhand är det en rolig anekdot. Och en nyttig läxa.