»Vet du när det började bli vanligt med brandvarnare?«
Nej, jag vet inte. Kanske på 90-talet?
»I början av 1980-talet.«
Jaha. Se där.
»Och hur mycket har brandvarnaren utvecklats sedan dess?«
»Inte så… mycket?«
»Nej, precis! Och minns du hur det var med säkerheten i bilar i början på 80-talet?«
Jag förstår vart samtalet är på väg. Sedan början på 80-talet har säkerheten i bilar utvecklats enormt mycket, medan brandsäkerheten inte bla bla bla.
»Det tog mig tre sekunder att förstå mig på din metod: du ställer frågor som jag vet svaret på, så kallade retoriska frågor. Problemet är att hela samtalet består av dessa retoriska frågor. Det gör att metoden tappar i styrka, den blir liksom urvattnad«, säger jag.
Inte.
Men jag skulle vilja. Jag känner mig generad av alla dumma, förutsägbara frågor. Jag vill inte behöva svara på frågor, jag vill ha information.
»Du gillar inte frågor, va?«, frågar säljaren efter ett tag. »En journalist som inte gillar frågor, haha!«
»Är du Sherlock Holmes? Hur kunde du lista ut att jag inte gillar frågor«, säger jag.
Inte.
Istället skrattar jag med, men känner hur mitt liv rinner ur mig, hur håret växer, hur barnen flyttar hemifrån.
Det är synd, för jag har ju faktiskt själv bjudit in det här bolaget för att få information hur jag kan förbättra säkerheten i huset. Jag har köpt ett skitstort hus, men vet väldigt lite om vad jag borde göra utöver det jag redan har gjort. Det finns så många saker om att bo i hus som jag inte känner till. Och ibland vore det inte så dumt med lite goda råd.
Men säljaren vill bara sälja larm och brandvarnare. Och han gör det genom att tala till mig som jag vore en sjuåring. Men hans taktik, att mota bytet i grind genom att få det att känna sig dumt, funkar inte på mig.
En av mina ytterst få egna frågor, »hur ser inbrottsstatistiken på Gotland ut?«, har han inte svaret på.
»Oj, det borde jag kanske ha tagit reda på«, säger han.
Ja, det kanske du borde ha gjort. Då hade du kanske fått sälja ett larm i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar