Istid

För drygt elva år sedan träffade jag en glasblåsare från Haiti. Han bodde i Jukkasjärvi och hade sin glashytta ett stenkast från det världsberömda ishotellet.

Hur i hela friden hade han hamnat där, var den självklara frågan?

Han svarade med att berätta sin historia; han hade kommit till Sverige som politisk flykting och efter ett tag hamnat på Gotland. Han var konstnär och jobbade med glas och mötet med den gotländska vintern fick honom att fascineras av likheterna mellan glas och is. Detta intresse för is kom sedan att föra honom, liksom andra iskonstnärer, till Jukkasjärvi.

Nu tillverkade han glas inspirerade av isen; grova, ojämna, levande och vackra. Jag önskar fortfarande att jag hade köpt några av honom.

Jag kom att tänka på honom häromdagen, när vi vandrade på stranden vid Fridhem och tittade på is som hade bildats i mötet mellan hav och strand. Det är oändligt fascinerande och vackert. Det är is på ett sätt som jag aldrig sett det förut.

Den haitiske glasblåsarens historia blev för övrigt ett kapitel i boken Istid. Det var arbetet med den som sammanförde mig med Cathrin.

 Ständigt dessa cirklar som sluts.

Klädd för en dag på stranden.

Det istäckta vattenfallet vid Fridhem.

Utsikt från Högklint.