Pianot

Först skulle vi få köpa det. Sedan skulle vi inte längre få köpa det. Men kunde vi tänka oss att förvara det tills någon kom och hämtade det... framåt våren? Nej tack, sade vi. Vi ville ju ha ett eget och fick vi inte köpa det så ville vi inte ha det kvar.

Vi pratar alltså om pianot.

Pianot som bodde här långt före oss och som skulle få bo kvar här, tänkte vi. Pianot som var vår enda möbel under det första dygnet som gotlänningar. Pianot som var ruskigt ostämt, men som åtminstone tre fjärdedelar av familjens medlemmar då och då satte sig vid och klinkade lite på.

Men pianots - och tillika Slottets - förra ägare var lite ambivalent i sin inställning till instrumentet. Ha kvar eller sälja? Sälja eller ha kvar?

Hon hann lova oss att få köpa pianot ännu en gång innan hon till sist ångrade sig för sista gången.

I dag kom äntligen flyttgubbarna och flyttade det till annan förvaring. Det känns skönt att slippa ambivalensen och att ha ouppklarade affärer (även om det ju känns lite snöpligt att vi faktiskt ändå förvarade det - gratis! - åt pianots ägare "framåt våren"...).

Men det känns lite tomt att inte ha ett piano. Det var ett sådant trevligt sällskap. Jag tror bestämt vi måste skaffa oss ett nytt. Snart.