Hejdå kartongerna

Adjö, so long, goodbye. Ni gjorde ett strålande jobb, ni hjälpte oss att förverkliga vår dröm och ni kostade oss en förmögenhet (som vi inte får tillbaka eftersom vi nu slumpat bort er på Blocket), men oj vad lite vi kommer att sakna er.

Grattis, mr T!

Han hatade allt när vi flyttade hit: huset, omgivningen, hundarna i husen intill. Men precis som vi befarade skulle det inte dröja länge innan han var kungen av Högklint. Nu rör han sig ledigt över sina ägor och förärar oss då och då ett besök. På nätterna ligger han tätt intill Greta i hennes säng.

Och i dag fyller Totoro två år! Det finns inte en chans att vi missar hans födelsedag, det ser Vera till. Och hon ser såklart till att han firas med fisktårta till frukost.

Torsdagskvällstankar

Hur mycket tid slösar vi egentligen bort på att göra saker för första gången? Jag menar, andra gången som jag kommer att byta de infällda glödlamporna i badrummet kommer ta en tiondel så mycket tid i anspråk som den första gjorde (det är jättepilligt!).

Tredje gången kommer jag kunna göra det med förbundna ögon.

Men de infällda glödlamporna i badrummet är ju bara ett exempel av kanske… hundra? Allting tar så mycket tid när man inte vet hur det funkar. Och när man drabbas av känslan av att inte veta hur det funkar tjugo gånger om dagen blir man i längden lite trött på sig själv.

Och tiden då? När det som verkar vara svårt i själva verket var superenkelt - kan man då göra något för att få tillbaka tiden?

Vadå? Slappna av? Jag?

Pianot

Först skulle vi få köpa det. Sedan skulle vi inte längre få köpa det. Men kunde vi tänka oss att förvara det tills någon kom och hämtade det... framåt våren? Nej tack, sade vi. Vi ville ju ha ett eget och fick vi inte köpa det så ville vi inte ha det kvar.

Vi pratar alltså om pianot.

Pianot som bodde här långt före oss och som skulle få bo kvar här, tänkte vi. Pianot som var vår enda möbel under det första dygnet som gotlänningar. Pianot som var ruskigt ostämt, men som åtminstone tre fjärdedelar av familjens medlemmar då och då satte sig vid och klinkade lite på.

Men pianots - och tillika Slottets - förra ägare var lite ambivalent i sin inställning till instrumentet. Ha kvar eller sälja? Sälja eller ha kvar?

Hon hann lova oss att få köpa pianot ännu en gång innan hon till sist ångrade sig för sista gången.

I dag kom äntligen flyttgubbarna och flyttade det till annan förvaring. Det känns skönt att slippa ambivalensen och att ha ouppklarade affärer (även om det ju känns lite snöpligt att vi faktiskt ändå förvarade det - gratis! - åt pianots ägare "framåt våren"...).

Men det känns lite tomt att inte ha ett piano. Det var ett sådant trevligt sällskap. Jag tror bestämt vi måste skaffa oss ett nytt. Snart.

Samtidigt på Högklint, klockan 07.35, den 21 mars, 2012

För första gången sedan vi flyttade hit har barnen i dag bestämt sig för att ta bussen till skolan. Hittills har jag kört dem varje dag. Det där med skolbussen tar vi... sedan, har vi sagt.

Nu har »sedan« infunnit sig. Så nu promenerar vi med raska steg de hundrafemtio metrarna till busskuren.

Vårsolen strålar mot oss.

Ett litet steg för barnens frigörelseprocess. Ett stort steg för deras pappa.

Ursäkta röran! Vi målar om!

Nu ska äntligen den bäbisbajsgula väggen i vardagsrummet få ny färg! Men ska den bli grön eller rosa? I dag har vi testmålat. Och så passade vi på att klottra lite, bara för att vi kunde.

Notera Gretas hyllning till sin alldeles nyfödda kusin längst ner. "Selma" står det.

Sedan sist

- Våren verkar vara på besök. Om det är permanent eller tillfälligt vet vi inte riktigt. Tills dess att vi får veta njuter vi och suger i oss av solen.

- Vi har lärt oss begreppet star-ur. Så här står det på wikipedia: "Star-ur eller Star-äur, gotländskt folkligt tidsbegrepp. Man räknar utifrån principen att staren först ska anlända, vilket brukar vara i januari-februari. Efter det ska det komma sju lågtrycksperioder med högtrycksperioder emellan. Sen anses det vara vår. Lågtrycksperioderna kan medföra såväl ymnigt snöfall som enstaka flingor i luften."
 
- Sportlovet innebar väldigt lite sport och väldigt lite lov. Åtminstone för oss vuxna i familjen. Barnen hängde med kompisar på fastlandet, medan vi jobbade. Lite konstigt att inte åka till Sälen som vi brukar. Kanske nästa år.

- Vi har köpt ett skåp, med anor från 60-talet och med märkligt snidat mönster på dörrarna. Skåpet står i djungelrummet. Det passar in där, om man säger så.

- Totoro verkar ha fått en kompis; en svart katt som gärna vill hänga med honom in i huset. Jag vill att vi ska kalla honom (henne? hen?) Black Death. Vera vill att han ska heta Lindex. Alltså heter han Lindex.

- Vi har gett min pappa uppdraget att vara byggherre för carporten. Då blir det bra. Och framför allt; då blir det gjort.