E4 vs. Havet

I Segeltorp brukade vi sitta på vår uteplats och intala oss att bruset från E4:an i själva verket var bruset från havet. Vi blundade och drömde oss till Gotland. Men det var svårt att låta sig luras, för särskilt likt var det ju inte, det där bruset från trafiken som vi ständigt levde med.

Nu har vi the real stuff utanför dörren. Det låter fantastiskt; högljutt och intensivt. Och inatt, när stormen Dagmar drog förbi, framstod E4:ans brus därborta i Segeltorp som en viskning i jämförelse.

Idag för en vecka sedan

Vår storstilade entré i området: flyttfirmans lastbil bogseras fram till huset. Roligare nu än då.

Julpyssel bland flyttkartongerna

Det kändes som en utopi häromdagen, men julen kom ändå. Och banne mig, lyckades vi inte fixa en smula julstämning också, trots flyttkartonger och vårväder. Paniken infann sig när jag inte kunde hitta flyttkartongen med de sista julklapparna, men det löste sig till slut. Och Veras köttbullar var i vanlig ordning magnifika.

En som inte trivs på Slottet

Öronen står rakt upp, svansen svänger hetsigt fram och tillbaka. Han stirrar ut genom fönstret med en bestämd blick, men nej, han tänker inte gå ut.

För en vecka sedan var han fortfarande king of the hill på Brantstigen i Segeltorp. Nu är han nyinflyttad i okänd miljö.

Som till på köpet kryllar av hundar.

Han är frustrerad och uttråkad, förmodligen rätt arg på oss som kom på den här vansinniga idén, att flytta till den här otäcka platsen.

Nej, det är inte lätt att vara Totoro i dessa dagar. Men känner jag honom rätt så är det bara en tidsfråga innan han är kung av Högklint.

Jodå, vi har det ganska bra

Livet är inte enbart Billy-skruvande, flyttlådepusslande och handduksletande. I dag tog vi en promenad runt Högklint och genom naturreservatet för att hälsa på havet. För första gången som gotlänningar (eller ja, permanentboende på Gotland, i varje fall. Riktiga gotlänningar blir vi nog aldrig, åtminstone inte i gotlänningarnas ögon. Fast det är en helt annan diskussion). Det var så vackert att jag nästan tog till lipen.

Nej, det är inte synd om oss.

Bästa flyttkartongerna!

1. Rusta
2. Banankartonger
3. Fredells
4. Bauhaus
5. IKEA
6. Jula
7. Hornbach

Expertjuryn: »Rusta är en självklar vinnare; stark, smidig och snygg.  Backar inte för vare sig en gedigen samling Depeche Mode-plattor (ja, även den påkostade men odugliga Sounds of the universe-boxen) eller ett tjugotal slarvigt packade krukor. En flyttkartongens superhjälte.«

Listans överraskning är tvåan Banankartongen, som än en gång visar att »less is more« vinner i längden. En trotjänare som aldrig upphör att imponera.

Hornbach, däremot, förtjänar spö.

En konversation i ett pannrum i Segeltorp i söndags

»Jaha«, sade flyttgubben och slog ihop handflatorna, »då var det klart«.

Jag jublade inombords, för bakom mig låg några riktigt jobbiga timmar av sista-sekunden-packande och nedmonterande av möbler som var för stora för att transportera i ett stycke. Och så den gigantiska sängen, som fick tas ut via franska balkongen och över det bräckliga altantaket. Det hade aldrig gått utan min bror Anders och min svåger Mattias.

Mina armar kved och skakade. Nu såg jag fram emot att få återförenas med resten av familjen, som redan var på Gotland vid det här laget.

Men jublet tystnade abrupt när jag tittade jag in i garaget, som fortfarande innehöll prylar och möbler och sommardäck till bilen och... ja, rätt mycket.

»De här då?«, frågade jag.

»Bilen är full, vi får inte in en pryl till«, sade flyttgubben.

»Men du sade ju att ni skulle fixa fram en ny bil om allt inte fick plats i den första.«

»Ja, men det hinner vi inte nu. Vi måste åka.«

Det var då fyra timmar kvar tills färjan skulle gå. Att ta sig från Segeltorp till färjeläget i Nynäshamn tar en timme om man kör riktigt långsamt.

»Men vad ska jag göra då?«

»Du kan nog få med allt det här i ett lass. Om det inte går får du komma tillbaka och hämta resten.«

»Ja, det var ju logiskt. Men du menar att jag får hyra en bil och ta de här sakerna själv?«

»Ja. Lycka till. Vi ses på Gotland.«