En konversation i ett pannrum i Segeltorp i söndags

»Jaha«, sade flyttgubben och slog ihop handflatorna, »då var det klart«.

Jag jublade inombords, för bakom mig låg några riktigt jobbiga timmar av sista-sekunden-packande och nedmonterande av möbler som var för stora för att transportera i ett stycke. Och så den gigantiska sängen, som fick tas ut via franska balkongen och över det bräckliga altantaket. Det hade aldrig gått utan min bror Anders och min svåger Mattias.

Mina armar kved och skakade. Nu såg jag fram emot att få återförenas med resten av familjen, som redan var på Gotland vid det här laget.

Men jublet tystnade abrupt när jag tittade jag in i garaget, som fortfarande innehöll prylar och möbler och sommardäck till bilen och... ja, rätt mycket.

»De här då?«, frågade jag.

»Bilen är full, vi får inte in en pryl till«, sade flyttgubben.

»Men du sade ju att ni skulle fixa fram en ny bil om allt inte fick plats i den första.«

»Ja, men det hinner vi inte nu. Vi måste åka.«

Det var då fyra timmar kvar tills färjan skulle gå. Att ta sig från Segeltorp till färjeläget i Nynäshamn tar en timme om man kör riktigt långsamt.

»Men vad ska jag göra då?«

»Du kan nog få med allt det här i ett lass. Om det inte går får du komma tillbaka och hämta resten.«

»Ja, det var ju logiskt. Men du menar att jag får hyra en bil och ta de här sakerna själv?«

»Ja. Lycka till. Vi ses på Gotland.«