Jodå, vi har det ganska bra

Livet är inte enbart Billy-skruvande, flyttlådepusslande och handduksletande. I dag tog vi en promenad runt Högklint och genom naturreservatet för att hälsa på havet. För första gången som gotlänningar (eller ja, permanentboende på Gotland, i varje fall. Riktiga gotlänningar blir vi nog aldrig, åtminstone inte i gotlänningarnas ögon. Fast det är en helt annan diskussion). Det var så vackert att jag nästan tog till lipen.

Nej, det är inte synd om oss.

Bästa flyttkartongerna!

1. Rusta
2. Banankartonger
3. Fredells
4. Bauhaus
5. IKEA
6. Jula
7. Hornbach

Expertjuryn: »Rusta är en självklar vinnare; stark, smidig och snygg.  Backar inte för vare sig en gedigen samling Depeche Mode-plattor (ja, även den påkostade men odugliga Sounds of the universe-boxen) eller ett tjugotal slarvigt packade krukor. En flyttkartongens superhjälte.«

Listans överraskning är tvåan Banankartongen, som än en gång visar att »less is more« vinner i längden. En trotjänare som aldrig upphör att imponera.

Hornbach, däremot, förtjänar spö.

En konversation i ett pannrum i Segeltorp i söndags

»Jaha«, sade flyttgubben och slog ihop handflatorna, »då var det klart«.

Jag jublade inombords, för bakom mig låg några riktigt jobbiga timmar av sista-sekunden-packande och nedmonterande av möbler som var för stora för att transportera i ett stycke. Och så den gigantiska sängen, som fick tas ut via franska balkongen och över det bräckliga altantaket. Det hade aldrig gått utan min bror Anders och min svåger Mattias.

Mina armar kved och skakade. Nu såg jag fram emot att få återförenas med resten av familjen, som redan var på Gotland vid det här laget.

Men jublet tystnade abrupt när jag tittade jag in i garaget, som fortfarande innehöll prylar och möbler och sommardäck till bilen och... ja, rätt mycket.

»De här då?«, frågade jag.

»Bilen är full, vi får inte in en pryl till«, sade flyttgubben.

»Men du sade ju att ni skulle fixa fram en ny bil om allt inte fick plats i den första.«

»Ja, men det hinner vi inte nu. Vi måste åka.«

Det var då fyra timmar kvar tills färjan skulle gå. Att ta sig från Segeltorp till färjeläget i Nynäshamn tar en timme om man kör riktigt långsamt.

»Men vad ska jag göra då?«

»Du kan nog få med allt det här i ett lass. Om det inte går får du komma tillbaka och hämta resten.«

»Ja, det var ju logiskt. Men du menar att jag får hyra en bil och ta de här sakerna själv?«

»Ja. Lycka till. Vi ses på Gotland.«

Nu är vi här!

Det svider till när jag nyper mig i armen. Det här är alltså verklighet. Vi är framme! Vi bor här! På Slottet; huset som fått sitt smeknamn inte bara för att det är skitstort och har pelare, utan för att det förkroppsligar en dröm.

Slutspurten på resan som tagit oss hit var oväntat lång. En tredjedel av bohaget kom inte med i flyttlasset, så jag fick hämta resten själv, med gedigen hjälp av svärfar. Där rök två dagars julpyssel.

Dessutom havererade flyttfirmans lastbil 200 meter från huset och fick bogseras sista biten. Ett litet äventyr i sig, som kan låta roligt i efterhand, men som definitivt inte var det då.

Men nu är vi här på riktigt. Och om sisådär hundra uppackade kartonger kan vi ha inflyttningsfest.

Samtidigt i Fruängen, klockan 19.48, den 17 december, 2011

Anledning #452 till varför vi i morgon, söndag, flyttar till Gotland.

Jag ska aldrig flytta igen

Häromdagen gick jag förbi en lägenhet som låg på bottenvåningen i ett hyreshus. Jag slängde en snabb blick in genom fönstret, så där som man gör, och kände en sorts avundsjuka bränna till i magen. Där inne i lägenheten syntes ett par ben som stack ut från en soffa. Man såg inte huvudet på personen i soffan och bara lite av kroppen. Men benen vilade, fullt synligt, på ett soffbord. Rummet lystes upp av ljuset från en tv-apparat.

Så ser min dröm ut.

Att få sitta i en soffa, med fötterna på ett bord och titta på tv. Det ska jag göra snart.

Men först väntar ytterligare några dagar, kvällar, nätter av packning, packning och åter packning. Hur länge har vi hållit på nu? Räcker det med två månader? Eller mer? Jag har ingen aning. Jag har tappat räkningen.

Jag vet bara att klockan nu snart är ett på natten och jag står här, blek och trött och knappast i toppform rent fysiskt, och undrar hur vi ska hinna. Knappt två dygn kvar.

På tal om ingenting förutom möjligen namnet på den här bloggen